Illusionisten, John Fowles
Tarifa hade den där magin som också Naxos har. Den som inte har levt ett tag kring Medelhavet förstår nog inte passionen med ljuset. Det intensiva, skärande ljuset, det ljus som låter vårt nordiska ljus vara som en mjuk filt. Det Medelhavska ljuset är en våldsam passion, något som vrider kniven i en. Det är därför man behöver de svarta nätterna, de svarta, varma nätterna.
I Norden brakar det milda, mjuka ljuset på hela dygnet. Det går för det är som en ljus mild filt. Hade Medelhavsljuset fått braka på dygnet runt som det Nordiska, ja, då hade man gått under. Det hade man inte klarat och därför kommer den svarta kvällen vid halv nio. Den glider in som mjuk svart sammet och sensualiserar kroppen och natten.
Jag är född i Norden, högt upp i Norden, men jag är en avfälling. Jag har aldrig tyckt om det Nordiska ljuset. Det är för mycket. Det generar mig, det saknar hemligheter. Det klär av mig. Jag vill vara ihop med kvinnan som är klädd i svalt, lätt genomskinligt svart.
En avfälling. Livet i Norden är stillsamt, det är det i Grekland också, men det ligger något eruptivt och vilar. Allt är tio gånger mer passionerat. Maten, vinet, dansen, snacken, allt, men det är på tysta moln. Passionen glider fram som moln, små lätta moln som man kan rycka ned då man behöver, men på siestan signalerar kroppen sin passion. På den svala sängen med svala lakan, en naken kropp. Det är då man kan somna utan tanke på morgondagen, bara som en kropp som fallit från ett moln.
Jag läser Illusionisten av John Fowles, fullständigt fantastisk litteratur. Jag har läst boken förr, mer än sex hundra sidor, och den bevisar den enkla tesen att nytt är inte bäst. Allt handla rom kvalitet. Allt kan tas om om det är tillräckligt bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar