Livets korta oändligthet

 

Livets korta oändlighet börjar i Östberlin och slutar i Paris 1969. Jag backar tiden. På väg ner till kolonin, för att sova i natten, höra regnet på taket och vakna och inse att ett barn fötts strax ovanför vårt hus. Ett litet vackert barn, en flicka.  På natten mullrade helikoptern in, älskar ljudet. Jag som drömde om att bli helikopterpilot när jag var ung och ännu mer ju äldre jag blir. När en heli landar eller lyfter får jag rysningar.

Det kommer från barndomen. Farsan var en slags kompis med Spökis, den legendariske helikopterpiloten i Östersund. Han gjorde många spektakulära räddningar. Han dog givetvis också i en sådan och två år  efter han dött , gick sonen Kent åt i samma öde. Enligt myten så hjälpte han den norska motståndsrörelsen och därifrån lär smeknamnet Spökis komma. Alla dessa omöjliga flygningar i svårt väder.

Spökis var så långt man kan komma en levande legend. En som hade ett äventyrligt jobb men gjorde gott. Lite som Robin Hood som också var min barndoms hjälte.

Varje gång jag ser en heli vill jag bara kliva in, starta och lyfta. Jag är ganska säker på att jag skulle fixa det snabbt med lite info. Hur landningen sedan gick är en annan femma.

Det kommer ett regn på taket och jag kommer på att jag saknar de här bilderna som är enkla men laddade. Fick en tanke på att jag skulle ge mig ut på gatan, en explosiv vecka, se vad jag kan få ihop, se om mina bilder skiljer sig från de jag ser. 

Att fotografera är att vara son fisken i ett stim. I alla fall på gatan. Vilken fisk är man? Hajen eller strömmingen. Vill man se bra bilder på Insta återstår nästan bara att klicka på Magnum. Där har man garanterad kvalitet.

I veckan blir det återigen Naxos. Polarn och hans kvinna har lämnat, rest mot Santorini, ska bo på klippan, väggen, den vackra calderan. Jag läser John Fowles Illusionisten. Hur helvetes bra är inte den? Sex hundra sidor och mer, men man vill inte sluta läsa. En magisk bok om Grekland, en annan är Eleni, eller Henry Millers bok eller varför inte Kallifatides fina böcker. Man ska komma ihåg att i Grekland finns ingen moral som i Sverige, eller Norden. Det fins bara hud och hud och mellan det, sol. Den grekiska solen tvingar fram en passion, man hatar eller älskar. Och jag har samma förhållande i Norden. De gångar jag älskar Norden är då vädret är maximalt, snöstorm, minus tjugo, hetta, eller spöregn. Det klassiska mellanläget, grått, plusminusnoll, Stockholms vinterväder, svensk snäll sommar, gör mig flegmatisk, sömnig. 

Det regnade på taket, en duva kom och kuttrade, nere i kolonin gömde sig ett rådjurskid och på SÖS föddes en liten kvinna medan helikoptern hovrade och landade så mjukt att Spökis skickade en hälsning från ovan där