Fotografins Nordkorea

 I över femtio år har jag arbetat med bild. Femtio böcker och hundra utställningar, ungefär.

Nu är jag i det stadiet i min karriär att jag skiter i vad som sker, så nu kan det sägas.

Böcker? Vem skriver om böcker. En gång i tiden skrev Peder Alton om fotoböcker. Det mesta han skrev var helt oläsligt och jag kritiserade honom hårt flera gånger, men då  och då skrev han saker som var mycket bra. Han skrev tex om min bok Stockholm blues, en fantastisk recension. Jag är mycket tacksam för den.

Lars Epstein är en man som håller sig till ämnet. Han skriver mycket och har skrivit väldigt fina saker om mina böcker. En underbar människa dessutom.

Claes Gabrielsson är Mästaren. Han skåpar ut alla som finns i det här landet. Ingen når honom ens till knäskålarna. Sveriges kanske bäste fotoskribent genom tiderna. Ja, utan tvekan, Sveriges bäste, kunnigaste.

Personligen står jag inte ut med den här Enskede och Saltsjöbadenmaffian som skriver om kultur. De har extremt småborgerligt perspektiv. En människa som levt ett liv som mig, arbetarklass, klassvandring osv, fattar de inte ett skit av. Fråga alla författare från arbetarkassen hur lätt de har att passa in, typ Lundell, men många andra. Man ska ha klart för sig att många som lyckats i  kulturen kommer från högborgerliga miljöer och de kan koderna. Strömholm var en sådan, Birgitta Stenberg en annan, och det är sannerligen ingen kritik mot dom, men dom var rebeller uppifrån. De andra, med typ min bakgrund, är rebeller nerifrån och det funkar inte. Vi får skapa en egen värld och det är vi medvetna om, men knappast Enskedemaffian med ultraborgerliga livsvärderingar. Vi skiter väl i Marimeko, vi vet inte ens vad det är,,,,ngt ditåt..

Sedan, ställa ut? Herre Gud. Värst alla kategorier, är Arbetets museum. Det är fan ofattbart hur odugliga dom är. Genom åren har jag haft ett antal försök med dom. Det går inte, de kan inte kommunicera, de kan inte svara på tilltal och de lovar ständigt saker som de inte håller. Ett riktigt skitmuseum.

Ett annat ställe som kan driva en till vansinne är Moderna. Människan som sitter där och ska sköta fotografin måste väl vara typ Sveriges mest hemliga människa. Går hen bara ner i källaren o hämtar upp ur samlingarna? Hur länge kan man sitta på sin post och inte göra ett skit? Jag hade ett utställningsförslag, fick aldrig svar, till slut blev jag förbannad och ringde upp chefen på Moderna och frågade om det var samma stil där som på Fotografiska. ( Vi hamnade ju i rejält delo med Fotografiska en gång i tiden) . Nä, chefen svarade att jag skulle givetvis få svar. Dagen därpå eller om det var två dagar senare fick jag Nej.

Sedan dess har jag kallat Moderna Fotografins Nordkorea. En hemlig tillställning.

Det tredje skämtet är givetvis Fotografiska. Är det ett ställe för fotografi eller sysslar de med att göra tårtor  där ute. Hela stället har ju blivit ett skämt, men smaken är som baken, delad och de satsar ju på något som passar den moderna publiken. Glatt och färgglatt.

Nog om det. Nu har jag sagt mitt. Livet går vidare och klassperspektivet kommer inte att ändras men det kan vara skönt att lufta lite funderingar, eller hur?