Kärleksdamm

Vad är fotografi för mig,,de flesta tänker på en man eller en kvinna som har en kamera i näven, kanske på olika objektiv, men för mig är det något annat.

Redan då jag började hade jag något annat i tankarna. Det första var att hitta en kamera som passade mitt psyke och min livsstil. En Leica, sedan var det klart. 

Med åren kom jag att lämna Leican och använda ännu mindre kompakter och idag mest mobilen, men det viktigaste var drömmen. Att jag hade en dröm, en dröm om friheten. För mig har fotografi alltid varit en livsstil, ett sätt att vara, inte ett jobb. 

I drömmen fanns en längtan, finns en längtan. Det går aldrig över, så egentligen har jag hela livet levt i en dröm, i en längtan. En längtan om att slags äventyr som ska handla om kärlek. Egentligen tar jag alla mina bilder med hjärtat, kuken och magen. 

Inte hjärnan. 

Den ska man passa sig jävligt noga för att använda. Hjärnan ställer till med en massa trassel. Det svåra med fotografi är att vara involverad och samtidigt vara klarsynt. Det är inte alltid det går och då får man vänta ett tag och se vad det blev.

Dröm, längtan och kärlek och ibland slår allt detta in, kankse fem, kanske tio ggr per år och då känns det bra. Ännu bättre är det om någon som ser på mina bilder känner min längtan, min dröm, mitt behov av kärlek. Då kanske det studsar lite kärleksdamm på betraktaren och vi tillsammans blir lite småkära. Det är kanske det saken handlar om. Kärlek.

Då är jag lycklig.

Idag är jag för vek för fotografi. Den typen av fotografi jag snackar är ohyggligt intensiv och krävande. Man måste lägga allt på ett kort. Hela tiden. Det är det som är så vackert men så svårt. Då kan man som jag nu gå till minnesbanken och skriva om det hela. Man kan ta om det hela i ny skepnad, och med lite tur får man sprida lite kärleksdamm en gång till i livet.