Cordoba

Det kunde vara Cordoba, eller Madrid eller Barca. Jag minns inte. Det var en hund som bet mig i hälen. Det var Andalusien. Franco hade precis dött. Alla var lyckliga utom fascisterna. Dom är väl aldrig lyckliga.

Jag hade käkat en bra lunch, druckit en liter vin för jag trodde jag måste dricka upp hela flaskan de satte fram. Det var så, två dagar senare, insåg jag hur det gick till. Man drack var man ville och sedan betalade man för de centilitrar man drack. Det var mycket billigt.

På krogen sa en man att det var för jävligt att Franco dog i sin säng. Han borde ha hängts. På gatorna gungade det av lycka, fascismen hade fått stryk. I Barcelona kom La Pasionara upp ur underjorden, millioner som hälsade henne välkommen.

Jag var i Andalusien, solen stod som ett svärd från himlen, det blixtrade i värmen. Passerade en hund. Den tittade på mig. Jag tittade tillbaka. Idiot, sa jag. Skulle jag inte ha gjort. Sekunderna senare högg den mig i vaden.