När man reste...

 När man reste. Jag minns resebyrån på Götgatan eller på Götgatspuckeln. De hade små skyltar i fönstret. Malllorca 745 kr,, Kanarieöarna, 900 kr,,,allt inclusive. Det var en magisk känsla att stå där. Jag klämde på plånboken, hade fått pengar från nattjobbet på SÖS, man ville iväg,,,Mallorca var billigt och så var man iväg. Nästa steg var att man plötsligt bara kunde köpa flygstolar, då blev det ännu billigare.

I DN fanns det annonser från resebyråerna eller så tog man en hög broschyrer, satt hemma och kollade. Det var en vacker tid och på något vis mycket enklare än nu, då man själv med några knapptryck köper sina resor. 

Det var en längtan inblandad. Alltid en stor längtan och vi var alla väldigt lika någonstans.

Numera är det Fastrack, bonuscard, appar och annan skit. 

Jag har rest som en galning. Bäst är ändå de tidiga bilresorna, ner över Tyskland, åtta timmar motorväg. Man stannade bara för att pissa och dricka en kopp kaffe på de tyska motorvägarna. De gröna skåpen med automater sitter i min hjärna. Först efter Tyskland började livet, de trefiliga motorvägarna i Belgien, sedan ner i Frankrike och efter Paris var det på allvar. Alltid nätter, alltid små byar man körde igenom, de lyste i korsningarna från matställena och de blev en sen middag vid 23, sedan in i bilen för att fortsätta.

Nätterna, byarna, N1 i södra Frankrike, den plötsliga värmen som krängt sig över bergen i Pyreneerna och som fick mig att öppna fönstren i min grå Volvo,.Dä var man KUNG,, då värmen gled in över mina smala armar i natten. Nästa stopp, nästa natt skulle bli i en skön säng i norra Spanien, Baskien. Givetvis med en het spanjorska, var man nu skulle hitta henne eftersom alla var oskulder vid den tiden på sjuttiotalet. Det gick ändå. 

Den underbara sängen var ofta som en kamelrygg eller tvärtom, men natten, svärtan, resan ner, allt stenograferades in i hjärnan för att bli en story femtio år senare.