Inspiration....

 Var tog dom vägen? Att äga en massa negativ är en gåva. Minnena trillar som pärlor på den röda sammetsduken. Strömholm hade alltid gröna dukar på sitt arbetsbord var han än var.

 Jag har inga arbetsbord. Jag arbetar alltid i sängen. Skrivbord är en borgerlig uppfinning. Brandbilen passerar. Jag älskar brandbilar, dessa modiga män och kvinnor som kastar sig in i elden för att rädda liv. Det vackraste jobbet, som läkare, sköterskor, lärare, mfl,, den stora grejen med brandmän är att de kan inte korrumperas, men det kan läkare och lärare,,,tänk tanken på privata brandmän som frågar då du ringer: Har du en privat försäkring? Nej, ja då får du ställa dig i kön. Vi har en människa med privat försäkring som behöver hämta ner sin katt i ett träd.

Var tog dom vägen, den eviga frågan. Tantpatrullen, färgbilden, dessa modiga kvinnor i sina röda baskrar. Jag var kustjägare, en grön basker, men de här kvinnorna har röda och kämpar för våra pensioner. Lika häftiga som brandmän, på sitt sätt.

Tina på Mallis. Jag minns hennes sandaler och de tråkiga mackorna som var Mallorcas klassiska rätt. Hon skrev, som alltid, en fantastisk text. Hon hade en penna av guld, ett hjärta av sammet och en humor som bröt upp alla knutar.

Skönhet och sorg, skönhet och glädje. En man, en superkrallig svart kille i uppseendeväckande kostym tar ut pengar. Jag skulle kunna ta en bild, men avstår. Hatar denna fokusering på det avvikande inom gatufotografin. Tänk skillnaden, en blick som kliver in genom objektivet, genom kamerans sökare och in i ditt hjärta och du fäster det på minneskortet. Människa till människa, den eviga frågan om livet. Vem, var, när och hur....den viktiga bilden och den viktiga känslan. Vem fan bryr sig om din färg på kostymen? 

En liten aning av en bröstvårta kan välta en man på rygg. Hur lätt som helst. Kvinnans kropp, vilket vapen, finns det något som man hellre vill känna på än den mjuka toppen på en bröstvårta bakom en tunn tygbit? Tror inte det....ja, kanske de här unga männen som spelar sina imbecilla spel och helt har tappat orienteringen i könens intrikata ljuva spel, de kanske hellre väljer att greppa datamusen. Stackars jävlar och stackars kvinnor som inte får sin beskärda del av njutningen.

Det är den tiden. Min vän säger att vi lever men vi är med ålderns rätt lite skamfilade, lite tilltufsade, men kanske det är bra. Jag har ägt det värsta självförtroendet hela livet. Det är kanske bra att då och då inbilla sig att man är lite kass, fast det måste ju erkännas att oftast är det precis tvärtom. Det är kanske därför man ses som olidlig.

Jag har en idé om att då jag blir riktigt kass i kroppen ska jag göra det jag inte gör nu, det jag väntar på att göra. Givetvis en livslögn av otroliga proportioner. Nu, är allt. I morgon är meningslöst.