Om konsten att försöka leva

Döden finns överallt. De senaste tre inläggen på den här bloggen har varit bilder som jag plockade ur en hårddisk. Inga speciellt bra bilder, men bilder som låg där och berättade om tiden.

På bilden är jag nog ca 14 år, har en hårlock som faller ner i pannan. Jag minns att det kändes svettigt att bli plåtad.

Det var då. Nu är nu och sedan kommer det som kommer.

Nu vaknar jag ofta och känner att allt är meningslöst. Allt det som gick med underbar enkel mekanik förr, typ knulla, fika, resa, skita i allt, mycket av detta vill inte frigöra sig idag. Förr vaknade jag alltid med känslan av att jag vill knulla. Det var som ett mantra. Jag har samma känsla i kroppen idag också. Varenda förbannade morgon, men idag är allt krångligare. Ingen har tid, ingen orkar, ingen ser vitsen med de saker som jag tycker har en vits. 

Jag ser Assurs fina bilder från fjällen på Insta. Det inspirerar till att göra något, köpa ett tält, ge sig iväg, naturen, bort, ensamhet, eller en begränsad kamratkrets.

I staden kan jag aldrig finna någon inspiration. Det kräver att gå på krogen men två grejer stoppar mig, pengarna. Det är omöjligt att hänga på en krog med min pension, 12500 kr i månaden. Det går inte. Pengarna får räcka till en kaffe på fik varje dag. Det andra är givetvis Coviden. Man tappar lusten att hänga i en bar då pandemin pågår, men om det inte var en pandemi skulle jag hänga mer i en bar. Kanske inte i Stockholm där barhäng är så förenat med klasskiktning och medelklassmaner, men utomlands, ja.

Staden tråkar ut mig så förbannat eftersom du kan knappt ta ett steg utan att det kostar pengar. Jag har vänner som ägnar dagarna åt att promenera. Har noll fantasi för det. Troligtvis det tråkigaste man kan göra? Man promenerar hela dagarna för att få tiden att gå, för att hålla döden borta. Jag knullar hellre, ursäkta min uppriktighet.

En annan sak som slår mig då jag tittar på de tre senaste inläggen är att döden alltid är närvarande. Så många polare som gått bort. Det gör ont att tänka på dom. En annan sak som slår mig också är att om jag delar ngt på Facebook så får jag dubbelt så många läsare. så därför kommer jag inte att dela detta inlägg. Det gör mig förbannad att Facebook har inflytande över hur många läsare jag får. Om jag lagt ut det över Fejan får jag 900 läsare, kanske 1000, skiter jag i Fejan, 500 stycken.

Jag säger bara. Det är rent förbannat att Facebook ska betyda något.

 

Den här kvinnan ägde en Alfa Romeo, en grön. Vi var ihop i Paris 1969. Hon snackade en massa språk och var i modebranschen. Vi reste en fredag från Paris till London, tog in på lyxhotell. Mina pengar räckte inte för rummet, hon hade mycket stålar, men på natten rymde jag till Sverige utan att väcka henne. Det var ett sorgligt agerande av mig. Dåligt dessutom. Hon blev ledsen, skrev ett långt brev och frågade var jag var. Jag svarade aldrig på det heller och fortfarande kan jag känna att jag svek henne. Och jag kan också undra vad hon gör idag? Allt detta kom upp då jag såg bilden på henne. Bilder har en viss slags kraft, på gott och ont.

En morgon i Halki, jag står och ser på vägen som leder till Chora, öns huvudstad. Jag brukar gå upp hyfsat tidigt och vandra, ta en fika på vägen hem. Jag är alltid ensam, skulle ju givetvis ha en hund med mig, men nu är jag ensam. Det är brant, stenigt och jag tänker, skriver dagens blogg på vägen. Sedan kommer jag hem, katterna ligger på muren och kollar in mig. Det är förmiddag och vid lunch brukar jag avsluta dagens arbete. Jag läser en intervju med Patti Smith i Guardian, om vad hon tycker och tror om livet. Hon har en en dröm om att skriva en bra bok. Det är väl ungefär min dröm också. Att skriva en bra bok. 

Drömmen är vacker men arbetet  med den går trögt eller inte alls. Jag har länge känt att fotografer har noll status, att skriva en bok skulle ge mig lite status, men jag kanske ändå är en fotograf. Att jag inte har ron att skriva en bok. Det är då jag tänker på döden, att den alltid är närvarande, att jag troligtvis har tagit  min nummerlapp redan och väntar på att skylten med mitt nummer ska tändas. Det kan ta ett tag och därför vaknar jag på morgnarna och känner att det ryms en slags meningslöshet i tillvaron.

Jag går ut på gatan, solen kommer långsamt upp. Jag är inte färdig med saker och ting. Inte på långa vägar. Jag har kanske gjort 100 utställningar och 50 böcker och min fru säger att du har ju gjort allting och själv känner jag att jag har inte gjort ett skit. Jag sitter på en bänk, ungefär som om jag ska mata duvor då en kvinna stannar framför mig. Hon är vacker, ler på samma sätt som hon gjorde 1972 då jag var ihop med henne. Jag träffade henne för fem månader sedan, på samma bänk som nu, och hon ler, skrattar och säger. Sitter du kvar här fortfarande, det var ju fem månader sedan vi sågs sist.