Jag är förhäxad...

 Jag är helt förhäxad av Vivian Maier, hennes enorma gatubilder. En kompis sa att det är viktigt att ta gatubilder, såvida de är bra, typ Vivian Maier. Just det, den enkla lilla förutsättningen. Att de är bra. Hennes är fenomenala. Sättet hon beskriver människorna, miljöerna, gråskalan i bilderna, lusten. Hon är troligtvis den bästa gatufotograf jag sett, till och med bättre än Bresson, för hon är närmare och mustigare. Men, det är två olika temperament. Bresson är kyligare, mer beräknande, men det som gläder mig mest är lusten i hennes bilder.

Jag har sedan länge ledsnat på det här svarta, hårt dragna i kontrasten, som länge dominerat inom gatufotografin. Där alla människor blir fula, ser tio år äldre ut än dom är. Ta Strömholm och transingarna. Han tog inte en enda ful bild. Det är ju uppenbart att han försökte skapa vackra bilder, att få dom att se ut som de vackra kvinnor de ville vara och genom att han gjorde dom vackra så stödde han också deras sak.

Det är lite min filosofi. Man ska stödja, inte förfula, men samtidigt ska man ha klart för sig att det länge har varit en trend, ett slags politiskt statement inom  fotografin att ska man utrycka sig politiskt så gör man bilderna fula,,,lite hårddraget kanske, men det ligger en del i det.

Nog om det. Vivian Maier, hur fan ska jag komma förbi henne. Hon inspirerar otroligt.

Jag sökte stipendium, jag skrev att jag sysslat med kulturjournalistik. De ville se några artiklar och då skickade jag dom till min blogg, över 3000 kulturpolitiska inlägg sedan 2013, eller 7000 sedan 2006. Givetvis kommer de aldrig att köpa det, men en  jävla skitartikel, som man inte kan läsa eller ens förstå, kommer givetvis att ses som en kulturartikel. Tyvärr skriver jag inte sådana. Så, fuck the shit.