Dagarna blir nätter...

 Strange summer. Ser två dokumentärer. En om John Holm, fint se alla gamla polare, alla som man plåtat och hängt med. Sedan tar jag Marianne Faithfull. En annan röst, men också ett plågat liv, precis som John Holm.

Jag går till mig själv. Har jag någonsin varit plågad i mitt liv? Ja, väldigt mycket, i säkert trettio år hade jag ganska tung ångest. Konstigt nog så accepterade jag den även om jag ibland gav upp. Vad som är bäst för nerverna, att frilansa utan trygghet eller ha ett jobb med ekonomisk trygghet? För mig innebar det trygga finansiella jobbet värsta ångesten. Just det här med att vara ständigt närvarande.

Inget att spilla tankar på. Jag tittar på några bilder som jag tagit under sommaren. De säger en del men man är ju ganska kass fotograf på sitt sätt, men jag tycker om bilderna. 

Det finns kanske en missuppfattning om konformitet inom tex fotografi. Det är helt fel, man ska vara så jävla olika och egen man kan och vara beredd på att ta priset. Det handlar om den egna rösten. Både Holm och Marianne F överlevde tack vare den egna rösten. De hade en start och sedan en grop, en lucka de föll ner i under många år, men deras röster fortsatte och en dag öppnades luckan och se på fan, de hördes igen. De hade kvar sin publik och fick en ny. Och det är så jag tänker: Det jag gör nu är för evigt och det är inget speciellt med det, men det är för evigt och det är en häftig känsla.