Det ligger på golvet...

Böckerna ligger på golvet. Orkar inte sortera dom. Känner mig förkyld mitt i sommaren. Det är aldrig roligt. ACn är problemet. Man måste sätta på den då de drar över plus 30 men man blir fan alltid förkyld. 

Nå, Halvars, skrev om en fin dröm igår. Han bodde i en liten by vid Medelhavet, skrotade omkring själv med en kamera, en anteckningsbok, men i slutraderna la han till: Drömmen finns inte, den har sugits upp av turismen.

Det var intressant, för när jag var i hans ålder, eller kanske långt tidigare, hade jag samma dröm. Egentligen var den första drömmen en liten etta i Barcelona, vid ett litet torg, där jag kunde ha ett öppet fönster och se vad som skedde på torget, gå ut ibland, kolla läget, ta en fika och återvända hem. I den drömmen fanns aldrig en familj, barn, barnbarn osv, alltid en ensam, ganska lycklig man som njöt av sitt enkla liv.

Nästa dröm kom då jag började leva mer på en ö. Då bodde jag i ett litet hus, bara två rum och kök. Ett stort vardagsrum där ena halvan var umgänge, den andra halvan arbetsplats och sedan ett litet sovrum. Köket var inte stort. Jag hade en liten gård med ett stort träd mitt på  där det var skugga och det fanns några stolar och ett bord. Utanför huset stod min scooter så jag kunde åka till fiket.

Det var också en dröm om en man utan familj och barn och barnbarn.  Det är märkligt att konstatera att mina drömmar har plockat bort familjelivet och kanske är det så att jag är som lyckligast ensam?? Men att ensamheten kräver ett visst umgänge för att inte bli tärande. Jag är lika fascinerad av tanken på att så många kvinnor fyller Insta med barn och barnbarn och jag inte ens har en tanke på det. Jag gillar faktiskt inte det här med barn och barnbarnspubliceringarna på Insta. Finns något utnyttjande över det. Svårt att förklara, men varje gång jag ser någon som fyller sina fält med barnbilder blir jag tveksam. 

Nå, böckerna ligger på golvet, får ta och sätta in dom i hyllan.

Någon hade åsikter om att jag tyckte man inte skulle isolera sig för mycket ang Covid. Man ska vara försiktig, men vi organiserade vårt liv som så att varje dag träffades vi på fiket en tid då det inte var folk där, satt med vettigt avstånd mellan varandra, höll på avståndet, tvättade händerna, sedan tränade jag ensam, oftast cykel, gick på gatorna, handlade då det var lite folk i affären, försökte göra bra för mig själv och för andra och lika förbannat tycker jag Covidtiden är eländig. Men, man måste nog inse att det finns inget slut på länge, länge och dessutom kommer ju nu fakta på att det kommer att dö mycket mer folk av bieffekterna av Covid än av pandemin, svält, diabetes, malaria osv,,,,ingen kul tanke alls, framför allt då man ser att hela Covidpandemin handlar så mycket om att rädda den rika världens medelklass, 

Nå, då är drömmen om den lilla byn vid Medelhavet en vacker dröm.