I väntan på torsdag

 Svag vind, redan klockan nio är det nästan 30 grader. Jag tog ut cykeln klockan 0800, det var nästan svalt, 25, 26 grader med strimmor av sol längs vägen. Jag arbetar mig upp till toppen medan jag lyssnar på Stephen Stills gamla inspelningar. Jag tänker aldrig på att jag cyklar, det är först då jag börjar bli trött som jag får börja låtsas som om jag är med i Touren och ska vinna spurtpriset på bergsetappen. 

Jag börjar onekligen bli i form, för cyklar man i sådan värme och sådana backar och sitter och sjunger med i låtarna så är man antingen i form eller så kör man för långsamt? Det är bara att välja.

Igår var vi i Mikri Vigla, ett svagt dis över vattnet, minuterna innan solen dök i horisonten. En obetalbar upplevelse och ljuset formade allt så vackert. En kvinna gick på stranden och letade Naxos eye. En slags klenod som jag knappt tror man kan finna längre.

På vägen ner från bergen sitter stenarbetarna och fikar, alla höjer sina nävar och ropar Jasso då jag passerar. Jag känner någon av dom, en av dom kör alltid mig till flyget om jag inte kör dit själv. 25 euro, special prize. Allt i mitt liv är special prize. Det är därför jag lever så bra. Man är hygglig mot mig. 

Nils Petter fick Arbetets museums dokupris. Grattis, fint. När jag kommer hem möter jag en familj som går och letar efter en kyrka som är från Jesus tid. De letar sig fram på GPS, det känns onekligen som en kollison och inte bli det bättre av att i vårt område fungerar inte GPS. Kanske är det en hämnd mot moderniteten. GPS är som kortbyxor på en begravning. En vit skjorta räcker, men kortbyxor. Där går gränsen.