I skymningen börjar gryningen....

I skymningen står vi där efter att inte ha setts på tre månader. När samma sak sker i Sverige har jag ofta glömt portkoden och koden på Coop. Det är så minnet reagerar. Det är då det är fint med bilder, för minnet och känslan.

Jag/ vi  flyger hem med Olympic och SAS, tomt på planen. Man får tre stolar för sig själv. En gång i tiden gjorde jag jobb för Apollos tidning. Det var ett långt och stort reportage och då jag skulle hem från Grekland ett halvt år senare och efter publicering så tittade kvinnan från resebolaget på mig då jag klev ombord. "Micke Berg"? Ja, sa jag. Den sista raden är enbart till för dig.

Det är sådant man minns. Ursäkta mina minnen. De kan vara patetiska, men lika förbannat är dom mina. 

Jag/vi kommer till Stockholm. Åker taxi med en kurd som är en svensk och som snackar på som en riktig stockholmare. Fint. Det är regn i luften, det är natt och det är 12 grader. Jag ska inte säga att jag deppar, men jag flyger inte heller. Jag känner mig lite trött, det ska erkännas.

Dagen efter är favofiket stängt. Jag går på ett annat och handlar på Konsum. Ja, som vanligt alltså. På vägen dit får jag smita in på Röda korset för brallerna håller på ramla av och jag behöver ett bälte. Efter det kan jag gå i lugn och ro och handla på den skitdyra Konsumaffären.

Jag gör klar en massa grejer dag ett, nu skulle jag kunna åka tillbaka igen, men jag ger det en tid. En tid av eftertänksamhet. Bok, film, projekt, bada i badkar och cykla. Det är programmet, sedan åker jag igen.