Minnenas parad....

 Dom säger att hösten kommer. Jag dricker två glas vin och faller i skön koma, minnena trillar in. Läser en story om en krog och minns hur Maud och jag for över Spanien och letade den godaste Creme caramellen. Vi började i Andalusien och slutade i Bilbao och vinnaren fanns i Sestao strax utanför Bilbao. Det var långa bilkörningar med en Amazon som saknade bromsar. Man fick bromsa en kilometer innan man skulle bromsa. Det gällde att hålla bromstrycket uppe.

Jag har haft många sådana bilar men så har jag aldrig heller betalt mer än tio lakan för en bil. Vi körde, det var de röda bergen, det var Rhonda, det var Barca, det var överallt, men i Sestao, en arbetarförort, så skitig och så mögig man kunde tänka sig, fanns den bästa Caramellen.

Det var en restaurang för stammisarna, vita bomullsgardiner, ett inlopp där de största båtarna passerade i floden Nervion precis utanför. Sestao var ett ställe som jag besökt långt innan vi fann Caramellen. En vinter bodde jag där, en vinter på liv och död, en vinter med kriget mot Franco. Restaurangen blev mitt andra hem. När jag var sjuk tog kvinnorna hand om mig och bjöd på fisksoppa. När jag mådde bra kysste jag dom på kinden. En dag, en vårdag, lämnade jag Sestao, tog min sista lunch och lämnade över en bild jag tagit på personalen, som en sista gåva.

Jag reste hem i en grå Volvo som tullarna sparkade på. Jag kom tillbaka till Sestao av en händelse 20 år, kanske 25 år senare. Gick in på min älskade krog, åt en lunch. Kyparn som serverade mig var en gammal stöt, samma man som en gång för 25 år sedan serverade mig Meny del dia. När jag skulle betala ruskade han bara på huvudet och tog mig ut i köket. Där var dom kvinnorna, de stormade fram och kysste mig, kramade mig, alla tårar rann och vi skrattade åt fisksoppan, åt mina sjuka dagar, men vi log åt kärleken och vänskapen. På väggen hängde bilden jag en dag tagit och kyparen, Manoli, tog ner den, dammade av den innan han satte upp den igen.

Det var den dagen, det var den dagen, jag fattade vikten av en dammig bild på en vägg.

Hösten kommer, en viss längtan återkommer, men jag vet av egen visshet att minnen ska vila i frid, bara lyftas som en fjäder i natten, se den singla bort och njuta av skönheten  i att den landar mjukt någonstans i mörkret.