Lite sorg i kroppen

 En kvinna i vattnet. Sista veckan har jag vaknat några morgnar utan sexuell lust. Det har nästan aldrig hänt förr. Jag vaknar alltid med lust. Kanske känner jag lite sorg över att behöva åka till Stockholm, men å andra sidan: Perspektiv är alltid bra, andra perspektiv är bra, det ger en utsikt och en platå att stå på.

Om man betänker vilken futtig grej ett liv är, då inser man att man kan inte ta allt så allvarligt. Allt man oroar sig för har andra genomgått och det finns alltså andra människor som man kan hämta erfarenhet från. Om du har ett problem, så känns dig trygg med att veta, att andra redan har löst det.

Simma lugnt alltså. Min granne spikar, han har ett jättestort hus som han nu ska renovera. Det blir häftigt att se och det gör vår by levande. Jag läser om Landskronas Festival, verkar inte vara så bra enligt rapporter, men det speglar ju mycket tycke och smak, men jag tror den här nya, moderna inriktningen på fotografi är en liten backlash, detta konceptuella. Jag tror inte det intresserar så många, faktiskt. Å andra sidan, det vi kallar det dokumentära, det sköter ju folk själva med sina mobiler, problemet är ju bara att bilderna inte blir kvar. Ny mobil och bilderna är borta. Det är lite synd, faktiskt.

Ju mer jag tänker på det, speciellt efter att ha kollat på Mccabbes bilder, eller att ha lyssnat på Depardon( båda finns i tidigare bloggar här) så  inser jag också vikten av det berättande, beskrivande anslaget. Det måste givetvis vara bra bilder, men OM jag jämför gamla bilder, typ Mccabbes och nya street eller stories överhuvudtaget, så ger de gamla bilderna mig mycket mer. De är sensuellare, de är romantiska, de skapar en längtan i mig. De ofta mörka, ganska fula bilderna man får se numera så ofta, tänder ingen gnista i mig. För mig gick gränsen för det svarta vid Strömholms bilder, perfekt integritet och gråskala. När det blir mörkare och råare är jag helt ointresserad, då börjar det närma sig en känsla av konstruerad porr. Inget ont om porr om det är sann känsla, men att vrida och krångla till det är inte min grej.

Det finns andra som tycker annat och det får dom göra. Här skriver jag enbart om vad jag gillar och inget annat. Jag skrev om färg o att jag har svårt att riktigt klippa färgen i berättelser och någon tog upp Anna Claren, Hanna Modigh, Tunbjörk,  kanske JH , osv som berättare  i dokumentär anda, men vad som utmärker de flesta av dessa, kanske inte Hanna Modigh, är ju att de skruvar som fan med färgen. Anna Clarens sista bilder bygger ju oerhört mycket på att hon skapar en övergiven, nästan kall stämning med sin färgfiltrering. Samma kan man ju säga om JH som ständigt laborerar med färger, inget är normalt om man säger så, eller Tunis, som hela tiden vred färgerna med blixten. Jag tycker det är ett bra förhållningssätt till färg, att man skjuter till en känsla till genom att förändra färgen, ett slags basackord i bilden. Anna Clarens sista bilder har ju alla detta basackord, en slags känsla av övergivenhet som helt och hållet kommer från färgen och hur färgen, ungefär som tunn målarfärg hällts ner över bilden.

Nog om det, ciao, som man säger.