I väntan på Touren ...

En skön dag i bergen igen. Min fru och Agneta drog iväg på promenad vid 0700, medan jag låg kvar i sängen och funderade på Arbetets museum, det underliga i att jag aldrig blivit nominerad där. En svensk fotograf som fått Sune Jonssons pris, Lennart af Petersens pris, Gullers och en massa andra svenska stipendier borde ju i alla fall bli nominerad någon gång under alla dessa år som priset delats ut. Det känns lika underligt som att en svensk fotograf, ni vet vem, inte fått Hasselblads pris ännu. 

Skit samma, bagateller. Jag är bara ute efter pengarna. Jag gick igenom bloggen. Jag skriver kanske 20 inlägg i månaden och det kommer in ungefär tusen personer om dagen, mellan 800 och 1000 varje dag i snitt. Är det värt att hålla på? Bloggen är ju som ett meddelande till vännerna, men jag undrar om jag ska bara köra på Insta, utveckla den här sk telegrafstilen, skriva kort och laddat och ha en bild. Det passar ju mig.

En annan sak jag funderar över då det gäller stipendier osv, varför tex inte en blogg som min eller tidigare Lars Darebergs, räknas lika mycket som böcker eller utställningar, eller varför inte Lars Darebergs ständiga inlägg med filmer på Insta inte räknas som stipendievärdigt. Borde inte de som sitter på museer osv ta och vakna, inse att kulturlandskapet ser annorlunda ut, man kan inte bara räkna utställningar och böcker. Hur många sk Print on demandböcker ges det ut? De räknas inte, är  det isbnnummret som räknas? Jag har väl gjort 25 typ, print on demand, och lika många med Isbnnummer, men print on demand räknas inte som stipendievärdigt. Jag satt ju i Fotoboksjuryn i år för SFF och det var ju i princip omöjligt att jämföra mer dokumentära böcker med de mer intellektuella som hade långa texter osv. I princip så kommer man att bedöma en intellektuell bok som bättre pga av texterna som man egentligen inte riktigt hinner läsa och gå igenom och allt det här tycker jag är värt en analys, dels ut perspektivet, vad är en bild och en bok värd, är en bok med intellektuella texter med värd en en bok med en novelistisk snabb text eller en bok med ett hopplöst förord( det absolut vanligaste) och sedan bara bilder. Kort sagt, fotografin är fortfarande inte fri från de snobbiga texterna.

Var går gränsen för hur man bedömer kulturen? En sak är ju väldigt klar, om man skriver på ett oklart, akademiskt, sövande och fullständigt tillkrånglat sätt så blir det enklare att få stipendier. Det behöver vi inte ens diskutera. Jag har sett flera exempel på det senaste året och det är trist, trist och trist. En bra historia berättas enkelt och rakt på sak. Och, till saken hör att berätta en historia, bra, enkelt och rakt på sak är otroligt mycket svårare än att skriva något tillkrånglat, grötmyndigt som knappt har en början och ett slut och än mindre något underhållningsvärde.

Det blir varmt idag igen. Ingen nåd, men jag har gjort mitt, kan gott ligga på rygg och drömma mig fram genom tillvaron,,,,ciao så länge.