Stories from another Island ...

Morgnarna är mitt vapen i livet. Jag ser solen komma upp över pergolan, klockan är halv sju och katterna ligger på gården, väntar på att jag ska öppna dörren. Kör den klassiska italienska kaffekokaren på spisen och sedan går jag över den vackert stenlagda gården upp på verandan och arbetsrummet.

Det är ett vitt, ganska kalt rum, befolkat med lite  böcker och solens rytm. Jag läser om Ikigai, det japanska uttrycket för hur man ska leva livet. En blandning av passion, förmåga att inse vad som är viktigt i livet, hålla kroppen i trim och bra mat. Jag har alltid älskat det japanska, ett tag tränade jag karate i många år, på sjuttiotalet och det var det perfekta för mig med min grymma ångest. Jag körde fem, sex dagar i veckan, en timme eller två och det höll nerverna på mattan.

Meditationen, kraften, filosofin, det inneslutna, var perfekt för mig, min kropp och min hjärna, min själ.

Det är det jag tänker på då jag läser om Ikigai i tidningen. Hur gamla de blir människorna som låter denna känsla snurra genom sin kropp. Jag bor vid en sådan blå zon där folk blir gamla. Ikaria, den grekiska ön, inte långt härifrån, har samma känsla som de japanska öarna, där blir också folk väldigt gamla, friska. Att bli sjuttio är att vara ung, man ska bli uppåt hundra.

Jag går en promenad, som en fåraherde, tror på det. Tror på tankens kraft. 2018 var ett värdelöst år, två tunga operationer, som kostade kraft, men som jag tog mig igenom tack vare min ikigai, min känsla för livet, att jag ville mer men ändå  var tacksam för det som jag hade.

Lilla blå, en bra blogg. Det blir allt mer tydligt att bloggar kommer tillbaka. Facebook har ju bivit ett skithål och Insta är på väg åt samma håll, bara trams och reklam. Det viktiga är rösterna, att man får höra rösterna. Lilla blås röst är vacker och sträv. Ett föredöme.

Solen stiger över bergen. Det blir en bra dag. Tro mig, fundera på ditt eget ikigai, försök att förstå varför vi inte anammar denna känsla mer. Vi har en livsmetod där folk blir uppåt hundra år.Vad fan är problemet? Det är väl bara att lära sig av dom och deras enkla livstil. Gör det du älskar, ät bra, rör på dig och försök ta reda på vad du kan göra för världen.

Hela mitt liv har lusten varit min drivkraft. Jag är ingen modig människa, snarare tvärtom, mer rädd än dom flesta, men jag har egentligen aldrig strävat efter trygghet. Jag har alltid nöjt mig med tillräckligt och med tillräckligt menar jag väldigt lite tillräckligt, men så jag klarar mig.

Många, många år, klarade jag mig inte riktigt, men då gjorde jag avkall, fixade prylarna ändå. Man får använda fantasin och ha rymligt samvete, men det har gått. Och det fungerar fortfarande, kanske mest för att jag vill se resultat.

En sak har dock slagit mig genom åren och ju äldre jag blir, desto tydligare blir det, och det är dessa människor som alltid talar om risken istället för lusten. Finns det något värre än att berätta att man vill göra det eller det och någon snusförnuftig typ, nästan alltid kvinnor, som säger att det är farligt, eller det är olagligt, eller det är omoraliskt och så sår de ett frö inom som gör att man snabbt känner att det är inte roligt att göra den här grejen.

Det tar ner en. Jag har svårt att fatta varför de inte pushar på, är positiva istället. Det mesta är ofarligt och lite farligt då och då har väl ingen dött av. Det gäller allt från dessa människor. De har åsikter om det mesta, om kläder, politik, resor, äventyr, allt är farligt och därför är det bäst att göra det som är ofarligt. Däremot kan de lägga ner millioner tankar på miljön, ha ångest på nätterna och inte vilja göra något pga av miljökramp.  Eller så ägnar de hela sitt liv åt att leta upp rätt schampo eller rätt tvål så inte någon skalbagge dör någonstans.

Jag följer min vän till båten. Det är lågfredag, en viktig grekisk dag. Överallt ska man käka lammkött men jag köper tre fläskkotletter så jag klarar mig över helgen.

Min vän åker över till sin ö. Det är en sådan vacker dag, sol och Saharasand i luften. Jag känner mig oerhört sliten i luftrören, det finns sådana här förbannade pollen här också, men det är första gången på trettio år jag drabbas. I Sverige brukar det vara en ren plåga alla vårar.

Båten stävar ut mot Stelida, det gungar en del, det är förhöjd havsyta utanför hamnen och vågorna blir som minitsunamis då det blåser, men sedan djupnar det och havet blir lugnt.

Det luktar sensuellt från fiskebåtarna, skit, fisk och diesel, riktiga dofter och jag känner ett stråk av lycka i min kropp då jag startar scootern för att köra den vindlande vägen upp till Monitisa. Jag kör långsamt, bara för njutningen. Den här vägen körde jag på morgonen, med racern, och då kände jag mig ganska usel, men jag kom hem i alla fall. På sista rakan mötte jag Jenny, en brud som tävlar och ett annat proffs. Fy fan, vilken form dom utstrålade och Jenny körde över på min sida och skrek ” Hur mår du?” och vad skulle jag svara? ”Bra, jag skrek tillbaka, ”Kalla”  och sedan var hon borta.

Hela vägen upp i bergen funderade jag på Araki, nu snart åttio med en knölig prostatacancer och ett öga som inte fungerar längre, men fortfarande i full gas. Han samlar ihop sina bilder och han säger också något som jag förstår: Det gäller att samla ihop bilderna, skapa punkter som blir linjer, som binder ihop.

Jag ser också att Käre Anders Petersen är på omslagat på Situation Stockholm. Fint, han passar där och jag hoppas Ni köper tidningen och stöder både den och Anders och de som säljer den.

Jag landar hemma, äter två glassar, prisar min tillfälliga ensamhet.Om en vecka blir det workshop och jag funderar på alla jävligheter jag ska utsätta dom för. Det

hade nog Araki gillat, se livet som punkter, som sätts ihop och blir linjer och en ram där livet finns.