Om fotografi
Det är direkt uruselt. URUSELT.
Jag ids inte kommentera det mer. URUSELT. Varför? Jag kan bara förklara hur jag ser på det. När det digitala kom så var det uselt, men fler människor började fotografera och sedan kom mobilerna där alla blev sk fotografer. Gå på en tillställning idag och se alla som knäpper med mobilen. Hur ska en enda seriös fotograf kunna göra något av det hela då alla andra redan har sin version. Det spelar ingen roll hur bra bild fotografen tar för de andra har SIN EGEN version och det är den som gäller. Det som utmärker den vanlige mobilfotografen är avsaknaden kontext. Man tar en bild men vet inte varför och man vet inte heller hur man ska förstärka den och hur man ska sätta in den i en kontext så meddelandet och budskapet förstärks.
Det är bara att kolla på Instagram. En sådan sörja av av skitbilder, alla utan kontext och innehåll, bara registreringar. Gå sedan till Jens Assur och kolla han skildring av en resa med sin familj, snacka om kontext, snacka om bra berättelse.
2007 började jag med det digitala och samtidigt blev det allt mindre forum att exponera sina bilder i. Idag är det helt dött, finns ingenting. På den tiden, före 2006, fanns det tidningar där man gjorde djupintervjuer med fotografer om deras liv och arbete. Mycket svårt att hitta idag.
Okej, vi fick en teknik som alla förstår men tappade bort publiceringsmöjligheterna. För oss som sysslade med berättande fotografi fick det bli utställningar, böcker och workshops. Jättekul, framför allt då ingen skriver om någonting. Nästa steg blev att vi började med workshop. Varför går man på en workshop? Och varför har man en workshop? Man har en workshop för att fotografen ska tjäna pengar. Varför går man på den? Jag vet inte riktigt, men om jag kollar igenom alla polare som har workshops och deras sk elever, så har jag aldrig sett en workshopdeltagare som blivit bättre än sin lärare. Aldrig. Varför är det så? David Alan Harvey är inne på det nu, till sin senaste workshop, snackar om attityden. Att det är ingen idé att gå på en workshop om man inte har rätt attityd, dvs är beredd att ge allt, nu och framöver. Jag vet att det inte är enkelt, men jag tror helt enkelt inte att man kan komma på den högsta nivån om man inte ger fan i allting utom att bli så personlig och bra som möjligt. Det går inte ihop med att ha ett jobb osv,,,man kan bli ganska bra då, men aldrig topp,,, Jag kritiserar ingen men konsten är ett elitgöra, det finns inga enkla vägar, inte ens halvsvåra. För att bli på topp måste du satsa allt. Få kan det och allt handlar om attityd. Det handlar inte om pengar, inte om bakgrund inte om klass, det handlar bara om att ge allt, offra allt. Kalla det vad du vill, men det är ett pris som måste betalas och är du inte beredd på det ( vilket väldigt få är) så är det kört. Om jag skulle vara riktigt jävligt taskig så är det meningslöst med fotoskolor osv, för den eller de få som har den rätta attityden kommer att klara sig ändå. Det gäller alla konstnärliga arbeten. Kolla historien, arbeta, arbeta, arbeta, arbeta och gör det länge och ge aldrig upp, då blir det något. Om du tror något annat så glöm det.
Rätta mig om jag har fel. En gång i tiden skrev jag om fotografi i Fotografisk tidskrift och i Journalisten. Idag finns det i princip ingen som skriver om fotografi som jag vill att det ska skrivas, betraktande, analytiskt, novelistiskt, kolla in John Berger, tex. Den som skriver om fotografi måste vara medskapande, nära, köttslig, sensuell, berättande. Man måste åka in i en resa då man läser dennes texter. Varje år är det tex fotofestival i Paris, eller Arles och så läser man texterna därifrån. Vad fan, kan det bli dammigare? Var är lusten, kåtheten, känslan, snacket, skandalerna...nej, lite skit om vad som hänger på olika galleriväggar, precis som om det skulle vara intressant. Det är ju det andra, spelet, känslan, tankarna, lusten, pirret som är intressant, som kickar igång oss. Varför är en text om hur Hemingways fru kastar ut hans nyskrivna manus genom ett tågfönster så kickande, så drivande för lusten, istället för en torr avhandling om vilka böcker han skrivit. Jo, för det finns ett äventyr där någonstans och det är dit fotografin också måste komma.
Efter det digitala inträdet har fotografi allt mer tappat äventyret, tappat publiceringsytan och de elever och de unga nya är i allt för stor utsträckning räddhågade, anpassade. Det sista vi behöver inom fotografiet är anpassning och att gå i fotoskola är en extrem anpassning. Till och med Käre Christer Strömholm sa ju på terminsstarten: Max en av er kommer att bli fotograf.
Så sant det är sagt. Sök äventyret, skit i anpassningen. Personligen tror jag inte på fotografi längre, inte som medium, kanske som personlig njutning, men inte som medium för påverkan och som drivande i lusten för ett annat liv. Det är helt förstört av alla som står med en mobil och skjuter på skit de ser. Det finns helt enkelt inte plats för en människa som söker något annat. Ett typexempel är den här rödfärgade horisonten som blev i Stockholm strax efter nyår och plötsligt exploderade Insta och Fejan av skitbilder på denna rödfärgade himmel. Fattar inte folk att alla andra också ser denna himmel och deras bilder är totalt ointressanta. Fanns det inte i denna stund något intressantare att reflektera över, något på marken, något i deras hjärtan eller i deras hjärnor. Något som kunde sättas i kontext, som skapade en känsla av något viktigt?
Svaret är nej och därför är fotografi mer eller mindre dödsdömt. Fotografi måste erövra äventyret och det måste publiceras som ett äventyr, det måste locka. Utvecklingen är precis tvärtom. Tråkigheten är monumental.
