Stories from another Island

Jag träffade Sten på ett fik i Skrapan. Det gamla skattehuset som numera är lite halvtrendigt köpcentrum. Jag var där för att köpa en ny anteckningsbok och i rulltrappan på väg ner från det övre planet såg jag att han satt i en av de röda, ganska obekväma fåtöljerna i fiket.

- Tjena Sten, sa jag. Det var evigheter sedan.

Sten tittade oroligt på på mig innan poletten föll ner.

- Peter Michel, typiskt att du är den förste man ska träffa då man kommer till Stockholm.

- Det är fyrtio år sedan vi sågs. Du drog till New York med en jävla fart och jag till Spanien.

Det var väl lika bra det. Sätt dig och ta en fika så får vi snacka lite.

Jag satte mig ner medan Sten gick och handlade en espresso till mig.

Han kom strax tillbaka.

- Dom vet att ta betalt för fikat i den här stan. Herregud hur mycket som har ändrats, har ju inte varit här på tjugo år.

- Snacka om och just de senaste åren har ju varit helt galna. Det känns som om hela livet har vänt på något vis.

Sten kollade på mig och garvade. 

-Det måste vara tufft för en så politisk person som dig att se hela din världsbild gå i graven.

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Mindes bara plötsligt varför vi hade separerat från varandra i början av sjuttiotalet. Sten  var avig, helt enkelt.

Vi hade en fotogrupp, väldigt vänster och  Sten ville bara göra snygga modebilder, eller nakenbilder. En kväll på labbet kom vi ihop oss rejält och Sten försvann från labbet och det var början till slutet på vår lilla radikala fotogrupp. Sten stack till NY och gjorde karriär som modefotograf. Jag stack till Spanien och levde de hårda livet.

- Hur var det i NY alla dessa år? Trivdes du?

I början var det okej, men sedan blev det som med allting annat, enahanda och yenkarna är ju grymt sjuka i huvudet. Snacka om dubbelmoral. Det är lite därför jag åker hem till Sverige, försöker avveckla firman, göra nåt mindre, småskaligt eller så får jag leva på pensionen.

- Hur gammal är du, frågade jag. Du är väl nåt år äldre än mig?

- Sjuttiotre, men jag är lite sjuk också. Har en tumör som ligger och vilar och som jag inte vet var den tar vägen.

- Ja, det är väl som för alla gubbar i vår ålder. Är det inte prostatan så är det blodtrycket. Jag vet fan varken in eller ut med det där. Hur gammal ska man bli och hur gammal är det värt att bli? Det är en svår process att inse att man är på väg ner, men att man vill göra något som är bättre, som kräver en massa av en, men som man inte har tillräckligt med ork eller lust att genomföra.

Vi satt tysta ett tag. Sten var sig lik, inte så som som han var förr, men ändå ingen fetknopp som tappat kontrollen över sitt liv.  Sten var jävligt bra på att plåta kvinnor, snyggt men också med en märklig laddning i bilderna. Han var en anarkist på den tiden, hopplös att organisera något med.

- Du då, sa  Sten. Jag har ju sett din blogg och dina bilder, men det är mest de gamla bilderna. Har du gjort något nytt? 

- Nej, egentligen inte. Jag kommer liksom inte igång, hittar inga ämnen som fungerar. Det står ganska still faktiskt.

- Det här med invandringen då? Det måste ju vara det givna ämnet för dig. Det är ju helt sjukt hur det ser ut i Stockholm just nu. Det är ju fan tiggare överallt, en jävla massa levande säckar som sitter på trottoarerna. Hur blev det så?

- Jag vet inte, faktiskt. Jag fattar inte det heller. Var man än reser i Europa så finns det inget som ser ut som Stockholm. Jag håller med dig. Det är verkligen en underlig situation.

- Jag trodde USA var värre än Sverige, men nu känns det ju värre här. 

Vi satt tillsamman. Det var fyrtio år sedan förra gången. På den tiden hade Sten en gammal Merca och rökte cigariller. Det mindes jag i klarsyn då vi satt där. Mercan och cigarrerna. Det var eftermiddag, vi drack kaffet och lät tiden gå.

Peter Michel hade problem. Hans fru, som ägde den lägenhet de bodde i, ville flytta. Hon hade upptäckt ett ekologiskt nördställe i Björkhagen. Någon slags Ekoby. Peter Michel cyklade dit. En skogsdunge med en massa fula, svarta träkåkar. Han hade svårt att föreställa sig något jävligare och mer nördigt. Peter Michel avskydde allt som var präktigt och ekologiskt riktigt. Inte för att han hade något emot ekologiskt, men det han avskydde var den här oron, det här nervösa. Det här att så många hade behov av att visa att de minsann var perfekta. Att de åt närodlat, inte körde bil, inte flög och var för allt gott. Peter Michel var inte emot något av det, men han gjorde ingen större grej av det hela. Han menade att det gällde att leva, att man ibland måste köra bil, ibland måste flyga, speciellt då man som han gjorde, bodde 8 månader i Grekland varje år.

Nu stod han där och kollade på de svarta träkåkarna. Mörkt och jävligt dött. Det Peter Michel krävde av ett boende var ljus, mycket ljus och umgänge, att då man klev ur lyan skulle det finnas ett liv, ett berg, ett fik eller ett hav. Han såg ingenting.

- Var är fiket, sa han högt til sig själv. 

Han gick en runda genom byn, kändes som ett Christiania för tandläkare, inget fik och heller inget annat som han kunde gilla. Hans fru ville  ha en trädgård. Det kunde han förstå, men Peter Michels lösning på det hela var att hon skulle gå ner i tid och vara mer på Naxos. Det kändes lite olösligt, men Peter Michel var helt säker på en sak. Inget fik, ingen flytt.

Han tog i alla fall en runda på fiket i Björkhagen. Ja, inget fel på det mer än att det aldrig skulle fungera för honom. Förorterna fungerar inte för en människa som inte har jobb. Det är för dött. Det leder direkt till att man åker in till stan. Peter Michel funderade på hur det skulle kännas att åka in till stan två ggr om dagen för att fika? Det skulle kort sagt blir ett jävla rännande. Antingen skulle han skaffa arbetslokal i stan eller så stanna tio månader på Naxos varje år.

Stan dog inför honom. Stockhom började bli alltför dyrt och alltför många kompisar började halta fram, dog eler bara försvann ut i någon förort. Peter Michel ville ha det grekiska livet, att man ses på en krog eller ett cafe varje dag. Om han skulle bo där ute skulle han behöva skaffa bil eller cykla in till stan hela tiden. Åka tunnnelbana gick fetbort.

Han hade helt enkelt problem som han inte riktigt hade någon lösning på. Det här sk pensionärslivet han levde var verkligen tråkigt. Det handlade i Stockholm mest om att gå och fika. Peter Michel hade aldrig gillat museer eller konsthallar. Han gick aldrig på utställningar. Han var mer en typ som gillade att åka skidor på vintern och cykla på sommaren. Helst hade han velat bo vid en slalombacke  hela vintern, men nu bodda han ju i gråträsk, Stockholm, där vintrarna var av den sämre sorten.

Det var inte mycket att göra, bara avvakta hans frus beslut och sedan eventuellt hänga med till det svarta trähusens mörka träsk i Björkhagen.

Peter Michel kör bil genom hela Europa. 

Volvon går som ett skott genom Europa. Man kan läsa av länderna på vägarna. Tjeckien verkar inte fungera riktigt. Mycket Coca colareklam också. Makedonien är klart fattigast. Väldigt slitet och då han fikar finns knappt någonting att äta men killen som sköter fiket och macken har vänliga ögon.

Bromsskivorna har lagt sig på och skrapar som fan. Han skiter i det, kör två hundra mil med skrap. Vad ska han göra? Stanna, glöm det. Nu gäller det att komma fram.

Han läser mail andra natten när han sover på ett pang i Ungern. Första natten sov han i bakluckan i hällande regn och kyla, men i Ungern slog han till med hotell och där läser han mailen. 

Det tredje mailet är en text som en kompis skickar till honom. En text som Peter Michel skrev 1969 då han bodde i  Paris och skulle göra karriär som modefotograf.

”Första natten  i Paris som jag på ett rum som låg på första våningen, vette mot en ganska livlig gata. Mitt i natten vaknade jag av att jag såg rött och grönt som snurrade runt på väggarna i rummet. Jag fick värsta paniken. Hade jag fått något Strindbergssammanbrott? Klev upp och kollade ut genom fönstret. Det stod ett tombola som snurrade nedanför mitt fönster och det var ljussatt med olikfärgade lampor, som en snurrande kräftskiva. Eftersom jag vaknat gick jag ut i Parisnatten, strövade runt bland alla smågatorna. Det var folk ute överallt. Vilken skillnad mot i Sverige. Jag beställde en kopp kaffe på en bar och kyparen var taskig emot mig för jag snackade dålig franska. Det var nog det mest utmärkande med Paris för mig: Att folk var så förbannat snorkiga. Senare i livet kom jag att bo och resa i Spanien och snacka om skillnad. Parisarna var skitsnorkiga och spanjorerna helt underbart vänliga och välkomnande.

Det tog mig några dagar att hitta ett ställe att bo på, men jag kom att hitta ett litet hotell där jag fick rum tjugofem. Där blev jag någon månad. Jag hade tänkt att jag skulle slå igenom som modefotograf i Paris. Hur jag kunde få en sådan dum idé är idag svår att fatta. För det första plåtade jag inte mode, för det andra snurrade jag bara runt på gatorna, för det tredje tog jag inte kontakt med någon eller några i fotobranschen. Jag körde mitt race, hade det ganska ensamt, men en kväll hände något på Boul Mich.

Till slut fick jag nog av min ensamhet. Det var något fel på mitt sätt att ta kontakt. Jag kollade in de unga fransmännen. Dom vräkte sig över damerna och var väldigt framfusiga.Konstigt nog verkade det fungera.

Klockan var nio, en vardagskväll på Boul Mich, gatan var som vanligt full av människor. Jag satte mig vid ett bordlängst ut mot trottoaren. Jag såg henne ganska snabbt. En lång, smal kvinna med typiskt skandinaviskt utseende. Hon skulle bli min, så var det bara. 

Hon hade nästan passerat mitt bod då jag tog tag i henne. Hon tittade förvånat på mig.

” Sätt dig ner, får jag bjuda på något”. Hon satte sig. Det var ofattbart. Var det så enkelt. Hon log emot mig med lite spel runt munnen. 

” Får jag något att dricka då”? Hon sa det utan att släppa min blick. Jag beställde snabbt  två öl.

” Marit, jag heter Marit ” , sa hon och tittade intensivt på mig.

” Är du från Finland”? Hon talade med en finsk dialekt. Hon nickade till svar och började plötsligt gapskratta.

” Jag såg dig på långt håll, förstod att du skulle hitta på något”.

”Såg jag så desperat ut”??

” Nej, men du såg ut att kunna hitta på något”. Hon log. Hon hade ett väldigt fint leende och jag var redan märkligt kär i henne. Ölen kom in och vi började förhöra oss om varandra. Hon var frilansade fotomodell, gick ganska bra för henne. Jag skarvade lite om mina framsteg som fotograf i Paris. Vi gick till mitt hotell och jag var inte ensam längre.

Marit fick mig att leva. När hon var på sina jobb var jag ute på gatorna. Det blev inga bilder. Perioden kanske gav mig två bra bilder. Jag vet inte varför det blev så uselt. Jag har bara en bild som är bra på henne och det tog mig lång tid att hitta den. En dag kom hon hem och ville åka på semester. Efter någon dag reste vi till London. Hon hade en grön Alfa Romeo och körde som en Gudinna. Efter de franska slingervägarna väntade dimman i London. Stan var ett disigt helvete.

” Vet du något bra hotell”? Hon frågade mig som inte varit i London förut. 

” Nej, men gör inte du det” sa jag och hon nickade och drog iväg till något som såg ut som ett slott. Det låg i värsta överklassområdet och jag kände att nu började det dra sig mot slutet. Mina pengar, som jag tjänat på Ortvikens pappersbruk, var på upphällningen och det hotell hon kört fram till skulle knäcka mig helt ekonomiskt.

En energisk typ kom ut och skulle bära min väska. Det kändes bara löjligt och jag tänkte mest på hur mycket jag skulle pröjsa i dricks. Rummet var som ett slagskepp i läder och skinn. Marit beställde upp champagne och vi tillbringade kvällen i sängen. Marit somnade, mitt i natten klev jag upp, drog på mig kläderna, la täcket en sista gång över hennes vackra kropp och gick ut ur rummet, ned för trapporna, ut i den dimmiga natten och tog mig till färjeläget där båten skulle gå till Göteborg. Min sista hundring skulle räcka till båten, resten fick lösa sig då jag kom dit. Jag kom att sakna henne. Jag kom att sakna henne mycket. När jag hittade den enda bilden av henne bland mina negg kom jag att minnas hennes värme. Efter en månad i Sverige ringde min mor och berättade att jag fått ett brev. Hon skickade ner det till Stockholm. Det var från Marit. Hon skrev att hon saknade mig, mycket. Jag svarade aldrig på brevet. ”

Det där brevet hängde med hela sommaren och då Peter Michel kom tillbaka till Stockholm började han leta bland gamla bilder och texter. Brevet var egentligen en bild av två kvinnor i Paris. 

Den första kvinnan var fransyska och han mindes smärtan av att inte förstå vad hon sa och att hon i sin tur var dålig på engelska, men han mindes henne med värme. Den andra kvinnan var italienska och hade grön Alfa Romeo och snackade sex språk. Henne saknade han mest, mindes hennes mjukhet. När han låg på golvet i Stockhom på hösten och läste gamla texter och brev insåg han att han saknade tiden, men också att han mindes vissa kvinnor mer än andra. Att han helt enkelt fortfarande saknade dom och att han inte riktigt förstod varför han inte var beredd på deras kärlek.

Han sorterade bilder, sjuttiotvå pärmar med negativ blev tjugo. Redan då han visste att han skulle operera sig började han döstäda. Inte för att han visste om han skulle dö eller leva efter operationerna, men han insåg ju att oddsen skulle ändras, kanske till det sämre eller kanske till det bättre, men han började sortera. Mest för att hans efterblivande, barn, sin fru inte skulle behöva gräva i hans promiskiösa liv.

Han kastade alla knullbilder. De bästa han sparat var de med Karina och Nilla, två kompisar som på sjuttiotalet ofta kom till honom just på måndagar och ville ha gruppsex. Nilla var fräknig, hade tjockt hår och en sträv tunga som var supersexig att kyssa. Det där gruppsexet höll på ganska länge, alltid måndagar och han kände sig utvald. En kväll på krogen berättade han för sin bästa kompis om måndagarna. Då log hans kompis snett och sa: dom kommer till mig på onsdagarna.

Han sorterade och kastade. Försökte förstå vad som skett under dessa femtio år, denna resa som han kunde se över sina bilder. Hans nakenbilder var alltid av kärlekar. Han plåtade bara de som han själv knullade med. Andra fotografer letade upp andra par som knullade, men Peter Michel ville själv vara del av akten, av kärleken. Han var inte betraktare utan deltagare i alla lägen.

Jag har alltid haft två drömmar. Den ena handlade om att bo vid ett litet torg i staden, där jag kunde se ut genom fönstret och se mina kompisar på gatan här och där. Jag gick ut och fikade eller drack ett glas när jag ville och de fanns alltid där. Det var ett vackert liv.

Idag då jag ser ut genom fönstret ser jag ingen och när jag går på fiket eller tar ett glas träffar jag aldrig någon. De som var mina vänner finns inte kvar. Jag vet att de finns men de är inte där. Det sitter andra människor där, folk jag inte känner, ofta en slags sort som jag egentligen inte har något gemensamt med. Det kan vara åldern, inkomsterna eller något annat, men dom jag gillade finns knappt kvar mer.

Det är sorgligt. Jag säger det till min fru men hon lever ett annat liv. Hon går till ett arbete och  hennes umgänge är hennes familj. Mitt umgänge har alltid varit mina vänner på kaféet eller krogen eller på gatan.

Den andra drömmen jag har haft är ett litet hus, inte långt från vattnet. Ett kök, ett vardagsrum och ett sovrum. Utanför huset en motorcykel, liten motorcykel. Jag har en bakgård, ett vackert träd jag sitter under då det blir varmt. Det är en mycket ensammare dröm men jag har nära till ett fint café och till en bra krog. Jag har alltid närvarande vänner, men livet är stillsammare än i staden, mer vilsamt. Det livet är i södra Europa, en slags liv i exil, men med inhemska vänner. Ett bra liv.

Den tredje drömmen, som jag gett upp, var en husbil som ständigt rörde sig. Det blev en för ensam dröm.

Den första drömmen handlar om Stockholm, om ett liv som fanns för tjugo år sedan. Ett liv som inte finns, men som då det fanns, var ett vackert liv. Ett liv med vänner utanför familjen, på gatan, på kaféet, på krogen. Ett liv jag tyckte mycket om. Idag finns det inte för mina vänner finns inte längre där. Jag är expert på att skaffa vänner, men jag orkar inte det längre. I staden blir jag ganska ensam.

I den andra drömmen, huset vid vägen, är jag mer social, känner jag mig mer hemma, har fler vänner, lite som förr i staden, för livet vid Medelhavet, har en annan klocka, en annan rytm, ett annat sätt att umgås. Man kan gå ut när som helst och vännerna finns alltid där. I den lilla byn finns mycket mer umgänge än i den stora staden. Det finns en slags kärleksfull frihet. Tiden lever sitt eget liv. I den stora staden finns inga oaser längre, alla är uppkäkade av att för många bor där.

Det är verkligen en sorglig känsla. Det kan vara åldern också, att det har skett ett paradigmskifte, som man känner i den stora staden, men som man inte alls känner, som inte ens existerar, i den lilla byn vid Medelhavet. Be mig inte förklara, men i den lilla byn pågår livet hela dygnet, man är alltid välkommen att delta och alla finns där hela dygnet. Ingen försvinner.

Idag kände jag en känsla av jord, av en gammal tid. Det var som något ursprungligt kom till mig. Det var kanske en helt avgörande känsla. Jag ska bearbeta den men grundkänslan och insikten jag fick var att sedan jag börjat med det moderna livet, datorerna, så har min förmåga till känslighet avtagit. Jag tänkte igenom alla år jag suttit på kaféer och skrivit för hand i ett block. Hur dofterna och jorden kom till mig.

Jag gjorde ett experiment, la undan telefonen på kaféet och bara satt och tog in. Det är inte lätt men jag insåg snabbt att min insikt var sann. Jag har tappat min känslighet, kort sagt, tappat vilddjuret i mig, den här sniffande saken som gör att man lever upp inför alla sinnesintryck.

Jag säger det igen, att jag inte undersökt saken på riktigt, men jag ska ge känslan en chans, en riktig chans. Jag ska låta jorden och doften få en chans att tränga igenom strålningen.

Den som fick in mig på tanken var författaren Ranelid som skrev om att barnen idag knappt kan skriva med en penna, att de har missat det här med det fysiska. Samtidigt skrev han om hur illa han tog vid sig av den kritik han får av vissa. Jag tycker att han, och vissa andra, närmast förföljs för att de inte är som de flesta och det som retar mig är att de som förföljer honom tjänar många poäng på det. Jag tycker det är vidrigt, i mina ögon mobbing. Jag tror på snällhet.

Men, åter till känslan. De senaste åren har jag inte förmått att njuta av våren, solen, vattnet och jag är helt övertygad om att det beror på att livet framför en skärm tar bort det fysiska i livet, känslan av att hålla i en penna, öppna en bok, känna en doft.

Det är min grundläggande tes och hur vägen fram till jorden och doften ska jag berätta om en annan gång.