Det blir aldrig som förr...

Det blir aldrig som förr... Robert Frank sa det till Danny Lyon då de träffades på ålderns höst. Jag tycker den meningen innehåller så mycket. 

Det blir aldrig som förr. 

Jag var runt o kolla lite, bland annat på Pelle Nellevads utställning hos Systrarna Andersson, fint fik. Utställning har bra bilder, det ser snyggt ut, blir dock mest en snygg dekoration eftersom bilder på fik och restauranger inte går att titta på. Det är liksom två omöjliga ekvationer som ska gå ihop. Samtidigt fortsätter vi att ställa ut på fik, kanske mest för att vi saknar rena gallerilokaler att sätta bilderna i.  Det är en krånglig motsättning, men jag tror man får acceptera att bilder på fik ligger på flera olika plan, dekoration av lokalerna är nog den viktigaste, sedan kommer bildernas innehåll. 

Nellevad som jag hade på workshop är dock en av de mer intressanta äldre fotograferna idag. Mest kanske för att han skriver bra. Han börjar lägga ihop sina livserfarenheter i nutiden, drar liksom fram och tillbaka i sitt liv och hans sökande är tydligt. Fler äldre fotografer borde göra samma sak, kliva ur sin vanda roll och se lite längre än dit objektivet slutar. Bild är en sak, berättelse och påverkan och insikter en annan och jag tycker om folk som försöker lägga ihop det ena och det andra. 

Det är ingen tvekan om att fotografi har gått från att vara ett slags informationscentrum till att bli en social verksamhet. Allt fler utställningar idag i Stockholm saknar fokus, det är mer en social inrättning och lever i princip bara på vernissagedagen. Jag har inget emot vackra bilder, som konst, en som levererar konst är tex Jenemark. Hans bilder lever som enstaka bilder, för många på en gång blir lite för mycket av samma sak, eftersom hans läge i bilderna är samma. Men om du plockar hem en bild av honom och hänger på väggen så känner du verkligen att bilden utstrålar skönhet, känsla och är verkligt fin konst. Mycket bra. Jag tror fotografer måste tänka till lite, gör jag konst eller sysslar jag med berättande. Det finns fotografer som sysslar med berättande men de tar så bra bilder att det går att lyfta ut många bilder som konst, men, och jag säger men, det är inte många som fixar det. Så därför tror jag man får bestämma sig på en utställning, säljer jag enstaka konstverk som hänger bredvid varandra eller visar jag en berättelse som ska påverka. Renodla. Och där kan jag tycka att Planket egentligen är den enda kollektiva utställningen som håller måttet. Att det finns någon slags grindvakt som styr är viktigt. Planket har ju haft några riktigt bra initiativ de senaste åren, de olika temautställningarna man lagt in i den stora Planketutställningen. Smart och upplyftande. 

Det blir aldrig som förr. 

Det finns en smärta i det. Jag tänker på Frank, när han sa det. Insikten om att vissa saker kommer aldrig tillbaka och då krävs det ett mod att ta sikta på något annat, något som man kan utveckla från den nya avsatsen i livet. För liv kräver utveckling.




Populära inlägg