Om att älska något

Det är säkert hemskt att säga och det tyder kanske på total avsaknad av insikt, men de bästa av mina bilder fyller mig alltid med en sådan känsla av kärlek. På något vis blir dom till för mig, så som det var på sjuttiotalet då jag kunde ligga länge och titta i mina bilder.

Länge, länge, tittade jag på dom. Det var något jag ville se. Det var en slags kärlek jag ville uppleva. Meddelandet i bilderna var till mig. Att jag sedan måste skicka meddelandet vidare till andra betraktare var då ointressant, sedan kom det att bli en ekonomisk affär.

Nu när jag tittar på Skopan, på sängen, i detta rum med marmorgolv och fyra meter i takhöjd, så känner jag kärleken till allt. Luften i detta rum, denna ljuvliga boning, det svala golvet och sängen som är den bästa som finns, trots att den är ett hopkok av sängbottnar vi fått av andra.

Jag vill tränga in, känna doften av rummet. höra vinden glida över stenarna på gården. Kanske en stenmård tjuter i kvällen, vem vet? Nätterna är långa och svarta och de tar nästan aldrig slut. Det finns  en tid att titta, titta länge på bilderna och ta dom till sig.

Allt handlar om tid. Att tid får verka och får tiden verka då växer kärleken och med kärleken kommer doften, känslan i handen, ryggen, när det mörknar på natten.

Tid är allt. Brådska skymmer sikten. En långsam känsla rymmer mer äventyr än en smal bäck. Snabbhet är som en smal bäck som rinner för snabbt. Långsamhet blir som en större, lugn flod där man kan simma omkring utan att glida för långt ifrån stranden.