Fröken Frimans gäng
Jag kommer från arbetarklass och även om jag är ytterst besviken på sossarna, framför allt, så är det ju enkelt att minnas sin historia, mina föräldrars historia och då ser man ju direkt att det som kommit att bli gott för alla medborgare ALDRIG har kommit från högern. Ursäkta mig, att jag uttrycker mig i sådana termer, men det är den enkla sanningen Om det inte hade kommit ett socialistiskt tänk hade en som jag aldrig kommit till universitet. Så enkelt är det.
Jag tänker på det här då jag ser den fenomenalt fina serien, Fröken Frimans krig, på tvn. Det handlar om kampen för kvinnlig rösträtt. Jag tänker på min mamma, min mormor, min dotter. Serien är så jävla bra att tårarna rinner på kinden. Den kan tyckas tillyxad men den innehåller allt, kärleken, kampen, de sociala orättvisorna, sensualismen, skönheten och fattigdomen och det är en serie som alla borde se. Alla unga borde se. Alla, ja alla borde se den.
Som en känsla för livet och för vad vi har fått. Det är en upprörande fin tv-produktion.
Det regnar ute, läser om Italiens vansinne, dessa jävla pajaser som är livsfarliga och går sedan in på fiket. Bakom disken står Afgankillen, som jag inte borde kalla afgankillen, utan ung svensk pojke i sina bästa år. Han och en polare bor hos två av mina kompisar längre ner på gatan. Det är vackert men det är mer än det. Den här unga killen bakom disken bevisar verkligen kraften i att låta en ung man eller kvinna växa, ges chanser och betala tillbaka i så måtto att han gör sitt jobb skitbra, han snackar perfekt svenska och han är en förbannad tillgång för alla.
Det är en annan, annorlunda sida av Fröken Frimans krig. Det mänskliga kriget, tron på människan, livet, tror på kraften att tillsammans göra något.
Efter det går jag tillbaka går igenom mina bilder. Texten jag ska skriva, skriver sig själv, orden faller som ett duntäcke i svag vind då meningarna ger sig själva. Varken för varmt eller för kallt, bara som ett lätt tryck över bröstet, det rätta, lätta trycket.
