Resan och reflektioner

Vi gjorde en resa med första barnbarnet. Det är med barn som med djur, de kommer i centrum. Efter att ha sett många utställning på kort tid så kom jag att reflektera en del, bland annat om hur man gör utställningar och om hur man presenterar sig.

En sak är ganska klar: Att läcka lite bilder här och där fungerar inte. Det är ungefär som att skriva fantastiska texter i en blogg. De får aldrig samma värde som de får innanför ett par boksidor. Jag vet inte vad det handlar om för process, men det är i alla fall en mental process som handlar om värdet av det man gör.

Det måste bli en tyngd. Jag är mycket för den intima processen. Jag funderar mycket på OM man verkligen måste göra så stora bilder i stora utställningslokaler? Imogen Cunninghams 120 bilders utställning var väldigt intim och i ett litet format. Jag har en känsla av att då bilder blir större än 30/40 tenderar de mer att bli posters än bilder. Man tappar lite humanism och man tappar intimitet. Sedan handlar ju valet om vad man vill ha, kraft eller intimitet.

Mellan reflektionerna kollar jag på lite gamla bilder, kollar på de gamla mästarna, typ Bresson, Atget och funderar på, för min egen räkning, om det inte är dags att göra en Dylan, gå tillbaka till källorna och återerövra intimiteten och vardagen och dra ner lite på hetsen i bilderna?