East Berlin
Den här bilden av den vackra kvinnan är en av de mest smärtsamma jag tagit i mitt liv. Jag var över i Öst en natt, på konstnärsparty. Det var himla trevligt, hade visa till morgonen därpå och jag träffade henne på bilden. Vi tyckte om varandra och jag sov över. På morgonen då jag har en halvtimme kvar på visat och måste gå säger hon: Du kan gå, röra dig fritt. Jag måste stanna här.
Det tog mig hårt. Jag minns det än idag och jag hade ett slags dåligt samvete för det hela. Flera gånger gick jag upp på ett vakttorn i Väst och kollade på hennes hus. Varje gång jag kom till Berlin gjorde jag det. När jag sedan kom till Berlin efter att muren fallit och hade utställning och den här bilden prydde framsidan på Berlins dagstidning så tänkte jag att hon kanske kommer och hör av sig.
Det gjorde hon inte. Det gick säkert 15 år mellan bilden togs och då muren öppnades. Jag stod där utanför i de kalla dagarna och plåtade folk som gick över till Väst. Kanske var hon en av dem som gick in i Västberlin, kanske passerade hon mig utan att jag såg henne. Vem vet, men fortfarande sitter hennes röst i mig: Du kan gå, röra dig fritt. Jag måste stanna här.
