Baskiens starkaste man

Bilbao, en av de årliga festivalerna. Baskiens starkaste man. Jag tittar på bilden med glädje, minns hur jag satt på den varma asfalten och plåtade männen som släpade stenar över torget, hur publiken jublade och många var klädda i San Fermins vita dräkter och röda halsdukar. Dessa vita dräkter som så ofta blev röda av allt vin som halsades ur läderpluntorna.

Jag var där, ofta var jag där. De här festivalerna med sin varma öppenhet. Baskerna, ett kärleksfullt folk med galna kulturyttringar. Det har ju skärpt till sig, man kastar inte ut getter från kyrkans högsta punkt osv,,,men, ett särpräglat land, kanske ska man säga landsdel, men jag säger nog land, eftersom Baskien knappt tillhör Spanien.

Jag bodde i mitt rum i Sestao, vid den stora floden Nervion, som gick in till Bilbao och fiestan. Jag tog ofta tåget in, 25 minuter, och landade på den gamla stationen som var ett bygge i klassisk järnrörsstil, ungefär som Barcelonas gamla station. Ett mörkt svalt ställe, innan man gick ut på de larmande vänliga gatorna i Bilbaos gamla stadsdel.

Det var där jag lärde mig röka Ducados och fick min första Cortado, mitt favoritkaffe. Jag hade ett speciellt café, men baststolar och tidningar där jag brukade sitta. Jag minns känslan då jag läste om Graham Greene och hans hem och det berättades att han hade en tvåa med baststolar. Det tycke jag om, o lika intressant var det att han hade en slags förhållande med en redan gift kvinna. Att vara författare var så mycket.

Jag drack min Cortado, innan jag gick över den lilla bron, hamnade mitt i fiestan, satte mig på asfalten och tog den här bilden.