Whats the difference
Jag vet inte varför jag blir så satans irriterad då jag kommer till Stockholm? En gång i tiden var jag stolt över att vara Söderbo. Idag känns Söder som något beklämmande trist. En slags likformighet som jag aldrig sett någon annanstans i världen.
Dessa jävla telefoner. Folk bor ju i dom och dessa perfekta människor och dessa renoverade lyor. Jag kommer inte åt vad det är, men det räcker att gå i Aten i tre minuter så fattar man att livet är något annat än denna välputsade yta.
Jag gick på Konsum. Jag har ju varit med om hela utvecklingen, från det jag började handla åt morsan i början på sextiotalet tills nu. Hur vi fått allt till butikerna och hur jag nu tycker det skulle räcka med minst hälften. Hur motiverar man allt man stoppar in i en Konsumbutik idag? Kött, fisk, grönsaker, bröd och lite annat är ju det enda en butik behöver. Det är för mycket, alldeles för mycket, speciellt då man vet att miljön får betala enormt för allt detta överflöd.
Ja, ge mig ett enklare liv.
De var det.
Gick på Systemet och köpte vin, gick förbi ett gäng alkisar, dessa arma slitna människor och det flög en tanke genom mitt huvud: Varför fotograferar man så slitna människor? Inte är det för att hjälpa dom och inte är det för att ge dom ett människovärde? Hjälper man dom överhuvudtaget med att fotografera dom?
Ställer mig tvivlande? Kanske någon kan ge mig en förklaring med vitsen av att skildra deras elände och deras sorgliga slitsamma liv. På samma sätt funderade jag över hur det kommit sig att så mycket av den dokumentära, beskrivande, gestaltande fotografin, kalla den vad ni vill, innehåller så lite av humanism, kärlek, ljus idag. Om man tittar på vissa fotografers arbeten så är det mest ett mörkt inferno. Hela skalan är mörker och man kan snacka vad man vill om uttrycket, men slutsatsen blir att livet är ett mörker, ett slags Hieronymus Boschbeskrivning av livet. Skillnaden är dock att han var målare medan fotografer skildrar riktiga människor och livet. Det blir lite mer ansvar för fotograferna om man säger så.
Ta en som Strömholm, eller Ed van der Elsken, mörka skildringar men aldrig att de tummar på integriteten, eller att deras skildringar är överdrivet mörka. Hur kommer det sig att 2019 är Hieronymus Boschstilen den vanligaste arbetsmetodiken bland berättande fotografer. Slår det inte snett någonstans?
Varför var Bresson, Atget, Danny Lyon, Boubat, Ronis, Ribaud, med flera, så otroligt mer humanistiska än dagens berättande fotografer. Ska en trend ruinera den fotografiska berättelsen?
