Berlin, ETC, en sten i skallen

Jag sålde den här bilden häromdagen och då hör det ju till att berätta hur bilden kom till. Jag var på jobb i Berlin, Reagan var på besök och det var ett jävla pådrag, minst sagt. Jag och en journalist skulle göra jobb åt ETC, den tidens bästa tidning.

Journalisten var ju en speciell typ, långdistanslöpare, men Tysklandsspecialist. Vi kom till Bonn, träffades på ett fik och skulle sedan fixa någonstans att sova. På den tiden, med den tidningen i ryggen, så fanns inga pengar, men Tysklandsexperten hade en polare på Tyska radion som han påstod skulle fixa boende åt oss.

Det gick så där. Journalisten fick sova, medan jag inte fick plats inomhus och sov utomhus på gräsmattan. Det gjorde mig ganska sned och dagen efter skulle vi vidare till Berlin, satt på tågstationen och drack en öl då tåget kom. Jag hoppade på tåget, den där journalisten kom inte med på tåget så jag tuffade iväg mot Berlin ensam. Jag hade fortfarande inga stålar men det var en trevlig tjej på tåget som bodde i kollektiv och jag fick åka och bo med dom.

Några dagar senare kom en riktig polare ner, en journalist som jag brukade jobba med. Till saken hör att filmerna som jag tog i Bonn skickade jag med en direktör på flyget som påstod att han skulle till Stockholm. ETC stod på Arlanda och väntade på filmerna, men tre veckor senare fick jag tag på dirren och då hade han hoppat av i Köpenhamn.

Det hårda livet som photojournalist, kan man säga. Nå, i Berlin var det helt andra takter. Riktigt krig på gatorna. En holländsk fotograf stod bakom mig då stenarna ven genom luften och det var riktiga gatstenar. Jag duckade och han fick stenen i plåten och kördes iväg med krossad näsa.

Det gick några timmar och sedan ebbade det hela ut. Mycket våld, mycket onödigt våld och jag hade Kirunakängor och luktade tårgas överallt. På kvällen dribblade vi in oss på en transingklubb, där Tysklands mest kända transing uppträdde. Vi hade bästa bordet, längst fram, för vi sa att vi kom från Sveriges Radio och min polare journalisten hade en dyr  bandare. Vi satt där drack gratisöl och var garanterat de enda som luktade tårgas och jag var den ende som hade Kirunakängor.

Sex månader senare publicerade ETC mina bilder på ett lite slakt uppslag, men man ska inte gråta över spilld mjölk. Jag kom till Berlin, jag kom att bo i Kreuzberg och jag kom att åka över till Öst och fick vara med på ett makalöst party. Men, mer om det någon annan gång.