Den nya sommaren

Det finns en massa olika somrar, den farliga, den långa, den regniga, det sorgliga, den stora festen, den,,,,det som utmärker dom alla är att en dag glider dom in i höst.

Det kommer alltid en dag i slutet av september då man ser på sina nakna fötter och funderar på strumpor. Det brukar vara en sorgens dag, sedan kommer den mörka, varma hösten där man erövrar lugnet och sömnen innan hetsen med Lucia och jul börjar.

Varje år samma sak. Varje år samma lycka och varje år samma sorg.

Polarn skriver om Lundell, hans nya bok, som kommer strax. Man kan säga vad man vill om Lundell men han är en fyr i mörkret. Varje gång han skriver en bok så läggs ett krav på honom: Att han ska lyfta oss, befria oss. Han är en generationsmarkör, en rebell som kanske inte är rebell längre, men som alla i hans generation hoppas ska lyckas, att han ska skapa ett nytt mästerverk, jämförelsevis med hans tre, fyra, första mästerverk som författare.

Det är många som kritiserar honom, men se vad han skriver. Han ger allt, det är vindtufsigt, fel och vint och snett, men han lägger korten på bordet. Det är faktiskt mer än litteratur, ibland blir det trist och tröttsamt men ibland så blir det ofattbar litteratur, vissa partier kan svänga så man går nästan upp i limningen.

Det är mycket snack om det manliga geniet. Jag är jävligt trött på den kritiken. För mig har ett geni inget kön. På samma sätt som Henry Miller var ett geni, så är Aretha Franklin det. Eller Jimi Hendrix och Monika Zetterlund,,,vad är det för rädsla att inte kunna erkänna att vissa har det? Konst är ingen jämlikhetskurs, konst är det ultimata, personliga uttrycket. En slags krävande elitism där vissa har mer att säga än andra. Det är rent korkat att tro att alla är lika duktiga, så är det inte.

Däremot är det en annan sak att jobba för att alla o då menar jag alla, ska ges ultimata förutsättningar att få ett så bra liv som möjligt, men OM man sedan kollar på de sk genierna, så visar det sig att de nästan alltid har jobbat i den mest djävulska motvind, inte haft något stöd utan deras framgång har bestått av stenhårt arbete, otroliga uppoffringar och en stor talang. Kan vi bejaka det? Kan vi vara glada över det? Kan vi skippa medelmåttigheten då det kommer till konst?

Så, nu hoppas jag Lundell skrivit ett mästerverk. Om inte, så hoppas vi på nästa eller någon annans mästerverk.