fredag 11 maj 2018

Eftertanke

Vinden kommer från Söder. Den sveper längs gatan, får de små löven på fiket att dallra. Jag tittar på bilden och boken. De ska strax hämtas av en vän. Det är en viss tid mellan dom, men jag tror de fotograferades i samma period, samma tid som jag hade ett visst flöde.

Man lever i flöden. Boken handlar om en vacker kärlekssaga som tog slut då färjan lämnade Naxos, De svarta nätterna, de svala lakanen, sorgen och ensamheten men också möjligheterna.
Alla mynt har två sidor.

Bilden på Ursula, som gått bort, denna ljuva människa vars skratt jag kan höra när som helst, fotograferades på Moderna, en kväll med bra afrikansk musik. Vi var som ett gäng vänner som rörde oss över stan. Jag träffade henne på Djurgårdsfärjan, nästa anhalt var Moderna och den tredje anhalten var bilden.

Allt smälter samman. Alla mynt har två sidor. Jag lever, känner mig stark. En vän som opererades samtidigt med mig sliter för livet just nu. Det är svårt att känna, men man får aldrig känna sig orättvist behandlad eller vara sorgsen över att man fick ljuset på sig. Under ett liv jämnas det ut, men man kan känna sorg och ledsnad för det, för andra, för hoppet att ljuset ska börja lysa igen.

Vinden kommer från Söder. Den är inte stark men en vind behöver inte vara stark. Det viktiga är att den viner, att den finns, att den inte slocknar helt.

När jag tittar upp har min vän landat vid bordet. Vinden finns där och solen skiner på oss i den här stunden och vi är välsignade med just den känslan. Att vinden viner långsamt och att vi sitter i vinden  och att solen är den tredje kamraten vid bordet.