måndag 14 maj 2018

Texter från förr.....


Texter från förr-------





2000
Det var en vacker natt. En tyst natt. Runt Medelhavet är alla vackra nätter tysta. Tysta nätter är en bristvara. De vita husen reflekterar ljuden rakt in i ditt sovrum. Det här hade varit en vacker natt. Han behövde få sova ordentligt. Hon låg med sin bruna kropp, i sin bruna kropp på det vita lakanet. Hon var sömndrucken, loj och vände sig på mage, särade benen och lyfte lite på rumpan.  Ett tyst möte i den bländande morgonsolen. När han tittade på klockan var den redan elva, nästan halv tolv. En annan av Medelhavets egenskaper. Dygnets oändlighet.Sena nätter, sena morgnar och ändå tog aldrig dygnet slut. 

Han kände sig trött, alltid trött, först efter att sommaren hade planat ut i höst, i oktober, skulle han börja känna sig pigg, sova ikapp de sena morgnarna och långa nätterna. Då skulle regnen komma, vindarna vända, nätterna bli kortare och morgnarna tidigare. Sedan kom den ruggiga vätan och då flyttade han till kylan, snön, de korta dagarna och långa nätterna. 
Han gick upp och gjorde kaffe. På verandan  hade solen ännu inte dykt upp. Han satte sig i skuggan, lyssnade på stadens ljud, mopedernas vrål och fåglarna därimellan. Hur lät det för femtio år sedan? Åsnorna,havet, barnen, klockornas klämtande och den eviga vinden som aldrig slutade sjunga?


Han drack sitt kaffe långsamt, skrev några rader i en anteckningsbok. Ryggen värkte som alltid på morgonen. Han bestämde sig för att ta  en promenad, hämta  vatten  i brunnen och gå till bagaren. Sedan skulle han gå tillbaka, väcka henne med gott kaffe och färskt bröd.


2006
Det var en sådan där vanlig dag. Jag har två sorters vanliga dagar. Vaknar vid sju, ligger kvar i sängen medan min son fixar frukosten och går tll skolan. Jag ser  på text-tv i tio miuter innan de blir repris på nyheterna. DN har  jag sagt upp, för tråkig, och Svenska Dagbladet läser jag inte av ideoligiska skäl. Det blir laptopen i sängen där jag läser nyheterna på Expressens sajt. Efter det går jag upp. Lyser solen försöker jag skriva någn timme på balkongen, är det gråväder går jag ut med kameran. 

Jag vet aldrig vad jag ska göra. Alla dagar är blanka. Jag vet inte vad jag ska skriva på morgonen eller vad jag ska plåta. Det är alltid helt blankt, lika blankt som i min möteskalender. Så har jag levt i tjugo år. Det är en plågsam livstil, men bara tanken på att jag skulle behöva infinna mig på en arbetsplats vid en viss tid varje morgon ger mig råångest. Jag tänker tanken ibland, känner lyckan över att vara behövd någonstans, men den känslan avtar snabbt då jag minns mina försök på arbetsmarknaden.
Den här morgonen var en vanlig grå dag, en gå ut med kamerandag. Jag gick ut, men kände direkt att jag saknade kraften, gav upp och slank in på ett Kafe. Novemberkänsla. Alla satt och kurade och jag tog en kaffe, satte mig i ett hörn och kurade själv med två morgontidningar. 


Havet vrålar sin ålderdomliga sång, storm, storm, storm. Det ryker bland stenarna framför mina nakna fötter. En rovfågel kretsar nära mitt huvud.På stranden ligger en död fiskmås uppspolad. Havet ger, havet tar. Alla oväder påverkar mig. Snöstorm, havsstorm, Jag blir upphetsad, kåt , euforisk. Som barn sov jag granne med havet, bara några granar skilde mig från Bottenvikens vrålande höstar och skeppsförlisningar.

Jag  plåtar vilt på stranden, alltid blir det något. Allt jag skriver är sant. Jag kan inte hitta på, måste uppleva först och stormar drar igång min fantasi och min lust.
Jag skyndar mig hemåt för att försöka behålla känslan inom mig, för att skriva ned, för att berätta vidare. Stormen ryter hårt. Den röda Vodafonesnabbåten drar iväg i ett vitt skum. Potens, kraft , skönhet. På stranden ligger en italienare i sin turban. Han har en vacker kvinna, ett antal år yngre. Vi nickar åt varandra.

Rovfågeln dippar ner mot vattnet. Katarina, som fött tvillingar för någon månad sedan, står i hamnen för att möta folk. För några år sedan  dog hennes föräldrari en ruggig bilkrock utanför Aten. Nu går livet vidare genom tvillingarna. Jag tar en vända på kajen, kollar in de nyanlända. En fruktansvärt tjock kvinna släpar på för stor packning. Varför verkar vissa sakna allt? Går förbi kafeerna, köper ett varmt bröd, vänder hemåt över stenstranden. Rovfågeln hänger i luften. Italienskan sitter på sin mans kuk, ler mot mig då jag passerar. Vågorna  slår hårt och jag  skyndar mig hem för att berätta om havet, vinden ,livet.


1972
När jag går över Strömbron kommer minnen tillbaka. Barndomen på Skeppsholmen. Den fantasiska tiden då jag styrde Af Chapman till havs. Just på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla fyrtiosju verserna ur en Dylansång samtidigt som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria resandet med. 

Jag hade en kall tvåa på Blekingegata. Uffe blev gäst i lyan, satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt ostämt piano. På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade oss fram. Uffe spelade och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle  lämna landet, ta färjan mellan Köpenham började jag förstå hur det skulle gå till. Uffe ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona, Venedig, Rom. I Rom stanade vi ett tag, sov i parken vid Colloseum, blev rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningasmulorna längst ner vid fötterna i sovsäcken. Vi hamnade längst ner i Marsielle, sov ute, blev upplockade av snuten på en strand. Alla fick stryk utom jag eftersom det stod Economiste i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike? Vi blev satta  på ett tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska herrarna ska inte läa vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen. Efter en timme stannade tåget på en station, vi hade klämt i oss vinaren, tyckte det var läge att dra och hoppade av osedda.
Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta.Ett dygn sov vi i diket, stod i knallheta, fick ingen lift. 

Till slut  gick jag ut i vägen, viftade så en tysk stannade. Jag visade min Leicakamera, sa att han kunde få den som pant bara vi fck lift därifrån. Det var en hygglig tysk, körde oss långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen. Vad som hände efter det minns jag inte? Vi kom i alla fall hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt  liv, men varje gång jag passerar  Strömbron dyker hans raspiga röst upp ur vattnet, påminner mig om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre.    

1975



Innan kanariefåglarna sätter igång har jag en dröm. Nick, en av mina bästa vänner ringer från  London.

- Mike, have to tell you something.
Jag lyssnar. Det var ett tag sedan han flyttade från stan.. Jag vet att han reser omkring ganska mycket. 
- Have to tell you something? Jag träffade en kvinna i London  som du varit ihop med. 
Okej,,,är det? Jag säger hennes namn. 
- Yes, svarar Nick.
- Det är inget problem för mig. Jag älskar henne, men vår story är över. Jag äger henne inte, och om hon är mig dig eller två hundra andra killar spelar ingen roll. Jag tycker om henne för vad hon är och hur hon varit mot mig.
- Okej, säger  Nick, tänkte du skulle få höra det från mig i alla fall. Jag blev störtkär.
 - Det kan jag förstå. Hon är mycket speciell. Hur mår hon?
Han  vet inte så mycket, har precis träffat henne och när vi avslutat samtalet går jag in  sovrummet, hämtar papper och penna för att skriva ett brev.


.Jag letar texter från förr. Ibland känns det som om jag inte gjort annat på dagarna är skrivit. Vad kan jag göra mer än dela med mig? Det finns också en annan svårighet med sådana här texter och bilder. Det är att bilderna kan inte vara dokumentära, man måste röra sig i en fiktiv miljö. Nog sagt om det. Trevlig dag.