Tonström och Halvars

Jag är inte så mycket för att läsa bloggar, mest för att de flesta är ganska lama, men Gabrielssons håller alltid högsta klass. Nu har dock två personer plötsligt gett sig fan på att skriva på allvar, gå på djupet, ta tag i saker och ting och leverera det på djupaste allvar. Sådant måste premieras och om det nu är bra för dom eller inte så skriver jag i alla fall ut deras namn. Göran Tonström har lyft Fotosidans fotosajt till högre höjder med sina allvarliga frågeställningar om livet och hur fotografin kommer in där.

Den andra är Halvars, numera boende i Portugal, som penetrerar livets djupaste beståndsdel, hur man finner sin egen rytm, livsrytm, och till det lägger kongeniala bilder. Hans grejer finns på krumelurer.nu...

Jag tänker ibland på Lundell, som slutade skriva blogg, men som alltid laddade sin blogg så oerhört varje gång han skrev. Och laddningen bestod av innehållet, men också dispositionen, avstavningen, hur orden stod på sidan.

Hur han arbetade med orden och sidan, uttrycket.

Finns mycket att lära där.

Igår var jag på middag med vänner, fina vänner. Alla just nu lite sargade men med gott hopp om långt liv och oändlig kärlek. När jag satt i bilen och gled hem över Skanstullsbron så kom tanken farande. Att det är inte fotografiet jag älskar, det är berättandet. Att lyssna till historier, att berätta historier.

Fotografi kan förändras, bli tråkigt, bli uselt,  men berättandet kan aldrig dö. Människor kommer alltid att berätta, människor kommer alltid att vilja höra en berättelse.

Det var det jag kände då bilen gled i natten över Skanstullsbron, stannade utanför den gamla Skatteskrapan och jag sa hej och godnatt till vännen som körde.
Det var en halvvarm natt och jag gick de sista metrarna till min egen port. Jag gick i förvissning om vad mina kommande dagar och år skulle handla om. Berättandet.