Samma som i Berlin

Jag går Skånegatan upp och ner, träffar fina Anna, känner mig lite lost. Ungefär samma känsla som jag hade då jag bodde i Berlin och gick till mitt labb på Prenzlauer alle. Ensamt, grått, småkyligt, inget att skriva hem om.

Skånegatan förändras. Gamla Vickys med Hammarbybilden bakom disken blev något nyttigt matförsäljningsställe,  dyrt och trist och nu har det plötsligt blivit café. Gamla Skåningen blev plötsligt Sushiställe och Urban är lika trist som det alltid har varit. En okänd bomb i kvarteret där turisterna landar.
Chutney är på väg bort, säljes vilken dag som helst och Åses gamla hak, verkar lida av en långsam sotdöd. Gatan förändras.

Katten blev av med struten och jag monterade 35 bilder i Strömholms fina ramar. Alltid något. Det säljs inga granar längre. Jag kan förstå det, är ju ett klassiskt svartjobb att sälja gran. Vem fan vill stå och dra regnblöta granar hela dagarna, frysa och slita om man ska betala 30 procent i skatt. Så kul är det inte och så mycket tjänar man inte. Nu åker folk till Ikea o köper gran, och på något vis känns det jävligt blekt, speciellt med tanke på att Ikea knappt betalar någon skatt.

Ja, det var ju en kul julkrönika. Jag gick igenom 2017, vad som var roligast och utan tvekan tar den lilla katten, Skopilitis, som kom in på vår gård, priset. Hon är helt ljuvlig, bästa presenten, helt enkelt. Nu är hon ute och röjer på gården utan den där hemska struten. Snacka om att hon njuter.