Julafton

Min fru vaknar tidigt. Hon är julens afficinado. Jag är lite mer Hjalmar Söderbergsk. I och för sig har den här julen gått ganska bra. Kanske beror det på att jag mest legat och lyssnat på musik på dagarna. Jag har varit i Skrapan och köpt böcker var och varannan dag, men alla böcker utom en, Klas Östergrens senaste, har varit helt oläsliga, gett upp efter typ tio sidor.

Det är inte snö inte, precis. En annan fostrades ju i julaftnar där morsan var som en påtänd kokainkanin och när jultomten skulle komma, märkligt nog var alltid farsan ute och köpte cigg då, så skulle man stå på balkongen och kolla på hur tomten plötsligt kom vaggande genom den halvmetertjocka snön med en säck på ryggen och lykta i handen.

Jag kom själv att tillbringa många jular i olika former. Var det inte på ensamma hotellrum i världen, så kunde det vara i lätt sorg över att man inte fick vara med sina barn, men för det mesta var det okej. En vinter bestämde jag mig för att vara jultomte åt polarna. Det var den snöiga vintern och gatorna hade beckat igen med snö då jag kom ut med cykeln och säcken. Då jag passerade Rosenlundsgatan i värsta munderingen kom buss 54, stannade och chaffisen säger i högtalaren: Till vänster, ser ni Tomten på väg till de väntande barnen.

Sedan gjorde jag min runda, fick mina snapsar och ingen visste vem som var Tomten. Jag var ända ner till slutet av Åsögatan och det var en kämpig cykeltur men många fall i snön då jag skulle hem till andra sidan Söder.

Det gick, det var en jul, en av många. Nu är det en annan jul. Katten ligger på magen, vi kollar i våra telefoner och regnet hänger i luften. God jul, och ha det bra.