2017

Det var ett märkligt år 2017. Det var det året jag för första gången började känna av min ålder. Inte mycket men tillräckligt för att börja fundera på andra strategier. Det var också det året jag fick en ny katt. Min första katt hette Sensei, från den tiden jag tränade karate, sedan fick jag ju Zingo, blev plastpappa till en fin lite karl, men den nya, Skopan, är liksom min katt. Det är min frus också men Skopan växte upp med mig på Naxos och då blir jag kattmamman liksom.

Det är vackert.

Jag tror jag aldrig har upplevt en sådan satans seg november och december, men det beror väl på att jag brukar aldrig vara i Stocholm vid den här tiden och prognoserna ser inte heller bra ut. Det ser ut som om det här skitvädret ska fortsätta mer eller mindre till nyår och det betyder ju att det knappast blir någon skidbacke i Stockholm före slutet eller mitten av januari, vilket i sin tur betyder att jag troligtvis inte kommer att stå på skidor i år heller.

Bilden ovan tog jag med min Pana GX 80, en bra kamera. Jag funderar faktiskt på att investera i något nytt, kanske en dator, däremot tror jag allt sånt som lightroom och Photoshop försvinner. Det behövs inte längre, man kan ju redigera bilderna direkt i kameran om man vill. Jag tror vi står inför en ny teknisk innovation, typ betalkorten som man numera bara lägger mot en grej så sker betalningen. Till slut är vi nog där att bilden tas då vi ser den och klipper med ögonbrynet, sedan transporteras den ner i hjärnan, görs om och skickas iväg till en avsändare med ett nytt klipp med ögonbrynet.