lördag 9 december 2017

Porträtt






Porträtt. Jag kan aldrig komma förbi det enkla faktum att om bilder ska bli riktigt bra krävs det människor i dom. Och det krävs en slags närvaro. Det funkar dåligt att ha människorna på långt håll, långt borta. Det stör då mer än det ger.

Bresson är en märklig fotograf. Han kan ta bilder i smyg, med närvaro. Jag vet knappt någon annan som kan det. Koudelka är ju en jävel. Han kan plåta döda ting och göra dom superdöda, men också har han en hyfsad närvaro i sina människobilder, även om man känner att han sällan har någon relation till någonting. Han betraktar kyligt, men gör det bra.

Sedan finns det de varma, mänskliga fotograferna, de som lyfter människan som människa och idé.

Såg kinesisk fotografi på Fotografiska. Jag ställer mig själv frågan: Vad skiljer de här bilderna från en normal modefotografering? Har det plötligt blivit käckt med kineser, att det utspelar sig på kinesisk mark, med kinesiska modeller. Är det vad som är grejen? Känns luddigt som fan i mig. Att sedan fotografen snackar en massa dravel om buddism gör ju en trött. Var syns det i bilderna? Ingenstans.

Inget fel på korten, men jag ställer mig bara en enkel fråga: Vad går det ut på? Kinesisk modefotografi? Okej, eller buddistiskt trams?