15 dec och proggen
Jag var med då pillren kom, från att ha varit omöjligt att få knulla, det var livrädda tjejer, hårda korsetter och strumpstickor och aborter i Polen. Att bli på smällen var i princip katastrof, så kom dessa piller och det var som att välta Berlinmuren. En öppning, ett ljus, en skräck mindre. Det var en härlig tid, både för kvinnor och män, säg inget annat, men sedan har ju baksidorna visat sig, men man kan aldrig förneka att lusten kom loss och många kände sig befriade.
På samma sätt är det med det vi kallar eller kallade #Proggen#. Det gick en bra dokumentär på tv för ett tag sedan, handlade om skivbolaget Nacksving och en del av mina vänner blev uppretade över att dokumentären inte nämnde de två andra stora bolagen Silence och MNW. Det var så på den tiden, 70-talet, att det fanns en motsättning mellan Göteborg och Stockholm. Vi i Stockholm var flummigare enligt Göteborgarna. Jag var ju Stockholmsredaktör och for land och rike runt och gjorde reportage i min gråa Volvo. En gång kom jag till Kramfors där mannen jag sov hos hade en japansk sportbil. Jag var ju biltokig på den tiden, hade precis avslutat min rallykarriär med en redig krock med ett äppelträd inne i en villaträdgård, åkt ut genom framrutan och lyckats ta mig därifrån med hjärnskakning. Min kompis torska då snuten kom, ingen av oss hade ju körkort.
Han åkte dit, jag klarade mig men han blev med tiden en av Sveriges bästa rallyförare, men för att fortsätta historien , så lyckades jag få låna denna japanska sportbil och drämde iväg neråt Härnösand och då jag kör om en kvinna i Saab så tvärnitar hon på rakan och jag klipper hennes bakända och vi åker ut i spenaten med bilarna. Hon får åka ambulans, jag är helt oskadad men bilen är skrot. Kvinnan hade fått motljus och därför tvärnitat, men i alla fall, polisen kom och jag blev hemkörd till Kramfors med typ ratten i handen. När jag kliver ut bilen så känner jag mig ganska jobbig men den snälle mannen från Kramfors säger plötsligt: Oroa dig inte, det ordnar sig. Vi är ju kamrater i kampen.
Jag var alltså Stockholmsredaktör och jag och Lasse Åberg, en smart jävel, blev nedkallade till Göteborg för redaktionsmöte en helg. Jag tyckte Göteborgarna var lite tjatiga, men jag tog dom med glatt mod, men på tåget hem sa Lasse plötsligt. Fan vad jobbiga dom var, försökte avsätta dig hela tiden, men du höll ju masken bra.
Jag hade inte fattat ett skit, tyckte bara dom var lite tråkiga, men det är kanske så att min hjärna är som en måsskit och min hud är av teflon. Jag fortsatte att vara Stockholmsredaktör tills tidningen las ner och resten av gänget startade Schlager. Jag gick åt ett annat håll, försvann utomlands, men jag har fortfarande dåligt samvete för den kvaddade japanska sportbilen.
