16 december 2017
Hur blev det så här? Hur kunde jag på sjuttiotalet tro att vi inte skulle jobba mer än max fyra dagar i veckan, hur kunde jag tro att datamaskinerna skulle ta över våra jobb och vi få mer ledigt? Jag hade rätt i en aspekt. Datamaskinerna tog över, nu kommer de självkörande bilarna, men vi blev inte lediga. Vi stressar mer än någonsin.
Polarn säljer julgranar. Han har gjort det i trettio år, men nu börjar det gå tungt. Åldern, regnet och till slut så kommer man till vägs ände, vad man än håller på med, så går en epok i graven. Dags att göra något nytt, alltid detta, dags att göra något nytt.
Bild, ord, sång, dans, allt är samma sak för mig. Uttryck. Ständigt detta uttryck. Lyckan av att fästa orden på papper, lyckan över att kolla minneskortet, lyckan över att glida fram på cykeln, lyckan över att göra den perfekta carvingsvängen. Allt är uttryck och uttryck är en inre känsla som måste komma ut.
Jag tänker på Fassbinder, hans desperata lust att ständigt producera. Hur det blev, ja, det blev ju en massa mästerverk, men det verkade inte vara det viktigaste, utan det viktigaste var att hålla på, känna att man var med i matchen.
Varje morgon läser jag tidningen, letar efter uttrycken. Jag vill bli träffad av något. Många är tvärtom, vill försvinna, har aldrig varit min melodi, mitt uttrycksbehov är för stort. Märkligt va?
