Offret i oss
Eller då jag ska redigera texten i nya boken så skriver jag brev istället. Katten har också gett upp, sovit hela dagen.
Jag tänker på offret i oss. Det är väldigt lätt att göra sig själv till offer, att man nästan måste ha varit med om något dåligt, lite typ #meetoo# där vissa varit med om fruktansvärda saker medans andra i princip har träffat nån full typ på krogen som kladdat, men på något vis vill ingå i den gruppen där man kan känna sig som ett offer.
Idag vet vi ju detta, och det är fantastiskt och det kommer att bli revolution, men det måste också ske andra förändringar för den här offerkänslan finns överallt. Snacka med någon som vantrivs på sitt jobb.
" Gör något", säger jag.
" Det är inte så det fungera", säger någon annan.
Man gör inget för det är inte så det fungerar. Man blir hellre ett offer. Jag kritiserar ingen men jag konstaterar att arbetslivet har blivit så att de flesta är offer och accepterar det.
Jag kommer från arbetarklass, det kan kännas jobbigt ibland, men idag är jag medelklass, har fått de finaste stipendierna och har det mycket bättre än många andra. Jag har ingen större anledning att vara ett offer och känner mig heller aldrig som ett sådant.
När jag läser om alla hemskheter på tex fejan så kan jag också undra varför ingen skriver om hur jävla kul det är att knulla. Seriöst, varför gör ingen det? Varför skriver ingen om hur jävla kul det är att gå ut och äta på krogen? Varför skriver ingen om hur de gjort ett skönt ragg, träffat någon, dessa historier där man får vara en hjälte. Jag tror mer på hjältar än offer, faktiskt. Det är för lite stories om bra knull, goda samtal, sköna drömmar och vansinniga prylar och alldeles för lite humor. Går det att skratta åt något idag?
Idag blir man i princip hängd om man säger fel ord i fel sammanhang. Det blir lite bajsnödigt, vi borde höja toleransen lite, man mår bra av att dra sig själv lite bortom det absolut pk då och då.
