Retro, färg 220

När jag går över Strömbron kommer minnen tillbaka. Barndomen på Skeppsholmen. Den fantastiska tiden då jag styrde Af Chapman till havs. Just på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla fyrtiosju verserna ur en Dylansång samtidigt som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria resandet med. 

Jag hade en kall tvåa på Blekingegata. Uffe blev gäst i lyan, satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt ostämt piano. På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade fram. Uffe spelade och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle  lämna landet, ta färjan mellan Köpenhamn började jag förstå hur det skulle gå till. 

Uffe ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona, Venedig, Rom. I Rom stannade vi ett tag, sov i parken vid Colosseum, blev rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningasmulorna längst ner vid fötterna i sovsäcken. 

Vi hamnade längst ner i Marsielle, sov ute, blev upplockade av snuten på en strand. Alla fick stryk utom jag eftersom det stod Economiste i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike? Vi blev satta  på ett tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska herrarna ska inte lämna vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen. Efter en timme stannade tåget på en station, vi hade klämt i oss vinaren, tyckte det var läge att dra och hoppade av osedda.

Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta.

Ett dygn sov v i diket, stod i knallhettan, fick ingen lift. Till slut  gick jag ut i vägen, viftade så en tysk stannade. Jag visade min Leicakamera, sa att han kunde få den som pant bara vi fick lift därifrån. Det var en hygglig tysk, körde oss långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen. Vad som hände efter det minns jag inte? 

Vi kom i alla fall hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt  liv, men varje gång jag passerar  Strömbron dyker hans raspiga röst upp ur vattnet, påminner mig om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre.