Märklig är tiden.
Tog fram telefonen, överallt på fiket satt det unga människor och kollade i sina telefoner. Jag slog in min egen blogg och kollade på mina Blurbböcker som jag la ut igår och då gick det igång igen. Nästan alla kollar på nätet över sin telefon. Få kollar i en riktig dator och det slog mig att mina böcker blir ju bara kattskit när jag kollar på telefon istället för på en riktig dator. Det är ju katastrof för fotografin detta telefonkollande. Ingenting går ju fram på samma sätt som i en stor dator.
Köp böckerna, säger kanske någon? Ja, tyvärr, jag tror inte på bokköp längre. Ytterst få böcker säljs utan böckerna läggs ut på nätet, där kan man bläddra i dom och därmed är boken avklarad för 95 procent.
Detta, som jag beskrev nu, är fotografiets död. I alla fall fotobokens död. Vem köper fotoböcker? När man kan se dem på nätet gratis, en snabb blick, sedan är det klart. Fotografi är dött. Fotografi kommer bara att leva för de som älskar fotografi på riktigt.
Jag satt kvar och kollade på däcket, surade till. Någon hade lagt ut bilder på Flickr... vad fan är Flickr..sånt jävla skit? En massa bilder, utan tanke, utan redigering, utan upplägg där bilderna spelar mot varandra. Vad är Flickr, vad är Instagram,,,,ett snabbköp för bilder, fotografins Lidl, helt värdelöst, fotografins död.
Jag satt kvar, tog en bärkaka med vaniljsås, tittade igenom mina böcker på Blurb, ja, inte är man så dålig inte. Jag tyckte om det jag såg. Det finns en tanke i mina bilder, en innerlighet som jag själv kan känna.
Sedan började jag tänka på ensamhet, hemma. För första gången i mitt liv börjar jag känna längtan efter att
omge mig med folk. Den tanken kommer då man känner den andra tanken, att man inte har något att bevisa längre. För har man något att bevisa så måste man träna, lägga sig på mentalt och socialt träningsläger, innan man börjar umgås. Har man inget att bevisa, ja då kan man bara vara.
