Allt är relativt
Det drar ganska kallt, ser Skidgymnasiet som kör slalom. Dom är grymt bra, bara 45 år yngre än mig, lika förbannat är det bittert att aldrig bli lika bra som dom. Jag tröstar mig med tanken att de kanske aldrig kommer att göra en bok.
Ola och Matthias bjuder in mig på att åka en övning med kortpinnar. Jag kör sönder sista pinnen, grenslar som det heter och får stå i skamvrån och frysa ett tag.
På väg hem i min underbara Volvo, lyssnar jag på radion. En kvinna har skrivit en bok om hur hon på nio månader förlorade sin mamma, sin pappa, sin man som övergav henne och hur hon samtidigt fick veta att hennes tre barn hade allvarliga sjukdomar i sina kroppar. Det var fan ofattbart hårt läge.
Då tänkte jag på Polarn Axel, som för det första är tio ggr bättre än alla de bästa på skidgymnasiet, men som skrev så vackert till mig igår. Micke, vi är lyckliga människor. Vi lever som vi vill leva, men vi saknar våra kvinnor.
Det var poesi, det var något som kan liknas med att allt är relativt.
Glöm inte min workshop, tar inte in mer än sex, sju stycken, fyra har redan anmält sig.
