Jag känner mig lite krasslig. Tänker på Belinda Os fittstimsprogram igår. Många märkliga saker, som intervjun med Ström.Varför? Eller talet om skilsmässor på bröllopet. Smaklöst. Sedan jakten på Lundell. Jag var ju med då Lundells brev blev allmänt. Det var ju ett korkat brev men publiceringen av det var ju ett jävulskt övergrepp. Personligen skulle jag känna en slags frid om de kunde bli vänner igen. Jag tycker den där konflikten fortfarande skaver inom mig alldeles för märkligt mycket.
Sedan det där inslaget med brandmännen var ju rena nyset. Självklart måste kvinnliga brandmän vara av en speciell fysisk art annars klarar de ju inte jobbet o det är de ju oxå .
Jag tyckte forskaren var intressant som snackade om framtiden, att om tio, femton år skulle kvinnorna dominerara o till sextio procent stå för ekonomin. Den tendensen är ju tydlig redan idag. Unga kvinnor dominerar ju överallt, medan de stora förlorarna är unga män i vissa förorter o ute på landsbygden.
Det som ändå bara påpekas lite lätt i programmet är just detta att många män, även jag, kan känna att just i den här genusdebatten har vi ingen röst om vi inte tycker ganska exakt som vissa kvinnor. Jag tror den känslan är underskattad hos många kvinnor. Nästan varenda man jag känner, och då är vi välutbildade och är helt överens om lika lön för arbete, våld mot kvinnor osv, som kvinnorna, men väldigt ofta blir vi bemötta med en slags aggressivitet om vi säger något på sociala forum, vilket leder till att vi kniper käft. Våra röster är liksom inte värda något. Det är inte frågan om fakta utan mer en mental känsla . Vi känner oss lika trötta som kvinnorna över manliga dårar som kallar kvinnor horor, hotar med våld osv, men alldeles för ofta spiller en slags kvinnlig aggressivitet över på oss också. Det förnekas direkt av alla mina kvinnliga vänner men varenda man jag känner kan intyga den känslan. På något vis borde det inte vara så. Det är jävligt trist o inget annat.
