Retro 215
Jag säger det till min ogifta fru: att jag känner att jag går utifrån och in då jag skriver om Erstagatan. Då jag skrev om mitt tidigare liv, retrobilderna som började på 1 -150, så hade jag inga erfarenheter, världen var ny och jag sårbar. Nu är jag inkapslad, går i en bekväm, enkel miljö Vi fikar, vi snackar, vi jobbar en del. Jag tänker, går på djupet. Tänker igenom mina femtio första år i livet.
Erstagatan handlar om mitt liv från femtiotre till femtioåtta. Sex är av inre tänkande, sökande efter balansen.
Jag vet inte om det är spännande? När jag blir sextio börjar jag del tre i mitt liv. Just 2013 kan vi säga att del tre av mitt liv börjar på allvar. Erstagatan var ihopsamlandet, genomgången. Det var då jag katalogiserade mig själv, la mig i de rätta boxarna, slutade resa som förr, gick på samma gator, tänkte.
Jag gjorde många böcker, kanske tio på sex år, skrev fruktansvärt mycket, tänkte ännu mer. Är det intressant? Vad hade alternativet varit? Fortsatt som i de unga åren? Hade aldrig gått. Mitt föräldrarskap krävde något annat. Jag skulle också kunna säga: vem fan orkar ösa på hela tiden? Någon gång måste man få vila, ge sin kropp lite lugn, men frågan kvarstår: är det en intressant?
Jag svarar själv. Ja därför Erstagatan visar på en period, en ny tid före den tid som nu är. Den tid som är idag, den tid som återigen kommer att kräva det bästa av oss. Erstagatan var lögnens tid, tankens tid och kamraternas tid.
