Retro 214

Den här tiden var bloggtiden. Jag kollade in de mest populära, Blondinbella eller något liknande, sedan Schulmans bloggar. Jag började nästan gråta. Om den skiten var Sveriges populäraste, hur fan skulle man kunna överleva, orka leva. Landet var dödsdömt. I samma veva avgick moderaternas högsta höns i Stockholm. Hon orkade inte längre, hade haft alkoholproblem. Jag tyckte synd om henne, tyckte synd om människorna, tyckte synd om mig själv. 

Min gamle elev Mats B hade vernissage nere på stan så jag drog ner till KB. Det var gott om folk och min gamle polare Håkan L höll invigningstalet. Det slog mig hur länge sedan jag varit nere på stan. Det är som en annan art där nere, eller det är en annan art. Jag cyklade förbi Kungsan, solen lyste och de kostymklädda satt i solen och fika. Jo, nog var det en annan art. 

 Jag kände mig allt mer utanför, det måste sägas. På Mats vernissage hängde de bilder han är känd för, fina saker. Det som slog mig var att brudarna också såg annorlunda ut. Dom var liksom vassare i nyllet nere på stan. Väldigt vackra om jag får säga så. Mats var en gammal elev till mig, från Lundatiden, i början av sjuttiotalet. Han lyckades förstöra alla mina filmer från ett  baskiskt jobb och jag är nog den ende som slagit av hans käke. Han tjatade alltid på mig att jag skulle ta ett  ”grepp” på honom. Jag tränade karate varje dag på den tiden och Mats ville testa. På en fest gjorde jag honom till viljes, kastade honom i marken, rakt på en sten och käken small av. Det blev sex månader med soppa för honom.

Jag hängde kvar ett tag på vernissagen. Skönt att ha lite vänner omkring sig. Träffade en gammal polare med ett ansikte som berättade om hjärtattack. Mycket riktigt. Han hade haft två attacker på raken. Jag mindes att han alltid rökte pipa och drack rejält. Nu drack han också rejält och jag blev lite nervös att han skulle få attack nummer tre. Döden var synlig i hans ansikte. Det fanns en svag hinna av spänd död över hans ansikte. Han försvann upp till konstnärernas torsdagsmiddag.