Retro 216, Barcelona 1976, life as a young photojournalist
polispatrullerna. Luften var full av tårgas. Rena giftgasen. Jag var helt livrädd, började förstå
varför folk skiter på sig i krig.
”Hur kan du plåta sådant här?”, frågade jag Charlie. ”Det är ju rena vansinnet”.
Han skakade på huvudet och stoppade undan kameran.
”Det går inte. Det är för mörkt. Man måste alliera sig med snuten för att göra det. Jag
försökte en gång visa mitt presskort men dom bara klappa till mig. Dom här snutarna gör som
dom vill, skiter i allt. Jag undrar om Johan tagit med sig passet?”
Jag kände efter om jag hade mitt på mig, men det låg hemma på pensionatet. Charlie tog
upp sitt. Han hade två, ett för öststaterna och ett annat för resten av världen. Det var viktigt
vilka stämplar man hade i olika pass. För många öststatsstämplar och det blev problem.
”Om dom har tagit honom så klarar han sig bättre med passet. Har han tur så blir han
behandlad som dum turist och får bara lite stryk, annars slår dom skiten ur honom”.
Vi gick hemåt, förbi den gamla järnvägsstationen, passerade över den stora motorvägen som
brakade genom stan innan vi smög in på bakgatorna i gamla stan. Hororna var fortfarande
igång trots krigandet. I de trånga gränderna stod dom och log mot oss. Jag hade mer behov av
en morsa.
”Vi går in här”. Charlie pekade på en bar i ett gathörn.
En rödklädd inredning. Horor utspillda lite överallt i lokalen. Snacka om ett mustigt ställe.
På bardisken gick två katter patrull. Fram och tillbaka längs bardisken. Vi satte oss ner i ett
hörn. Jag beställde två calvados.
”Bar Mariell”, sa Charlie. ”Det är en bordell. Gå in där bakom skynket så får du se en annan
värld”.
”Jag kom hit på min första resa till Spanien. Då gick fortfarande de flesta unga män till
horor. Dom får inte knulla förrän dom gifter sig och vem fan orkar vänta på det? Nu är det
bättre. Den här sexmoralismen kommer att falla direkt när Franco dör. Det kommer att bli helt
lössläppt”.
Han tog emot calvadosen innan han fortsatte.
”Kommer du ihåg när P-pillren kom på sextiotalet? Vilken revolution. Plötsligt fick man
knulla med alla tjejer. Det kommer att bli samma sak här”.
Vi smakade på spriten. Det var starka grejer. Hemma i Sverige skulle vi aldrig dricka på det
här avslappnade, lugna sättet.
Charlie verkade ha glömt bort Johan. Han pekade på en kille som rökte hasch i ett hörn.
”Tyvärr blir det samma skit med drogerna. Spanjackerna är tokiga i droger. Det är väl också
en moralgrej, att dom hållits nere i skiten så länge”.
Vi satt en timme på stället. Jag kände mig hemma. Lugnt och spännande på samma gång.
Katterna gick hela tiden fram och tillbaka på bardisken. I sorlet fanns en trygghet. Det är
tystnaden som skapar ångest. Människoljud ger trygghet.
”Det är kanske dags att gå hem?”
Vi betalade. Ute i gränderna stod hororna kvar och log mot oss.
Gränderna var tomma. Charlie berättade minnen från andra gatustrider han deltagit i.
”Man måste hela tiden veta var man är och hur man ska ta sig därifrån. Bara en idiot går in i
en gatustrid utan att veta reträttvägar. Det är krig, gerillakrig på gatan. Jag sa det åt Johan
förut, att han måste ha koll på gatorna. Veta var han bor och hur han kommer dit i nödläge”.
Vi oroade oss båda för Johan. Ingen var på rummet då vi kom hem
”Vi kan inget göra, sa Charlie. Har dom snott honom så åker han in i fängelset. Vi kan gå dit
i morgon och försöka få ut honom. Nu skiter vi i det här”.
Han la sig på sängen och somnade. Jag satt kvar uppe, gjorde anteckningar om det jag
upplevt. Fönstret var öppet mot bakgården. Alla ljud fortplantades. Jag hörde hur ett par
älskade någon våning ovanför oss.
Jag skrev, blandade in sexljuden med minnena från gatustriderna. Våldet var skrämmande,
men det som gjorde mest intryck var bordellen. Den sköna, avslappnande stämningen, katterna
som gick patrull på bardisken. Allt vävdes ihop den natten.
