Trubaduren...

 Trubaduren

När jag går över Strömbron kommer minnena tillbaka. Barndomen på

Skeppsholmen. Den fantasiska tiden då jag styrde Af Chapman till havs. Just

på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På

väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla verserna ur en Dylansång samtidigt

som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i

Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria

resandet med. Jag hade en kall tvåa på Blekingegatan. Uffe blev gäst i lyan,

satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt

ostämt piano.

På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade. Uffe spelade

och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle lämna landet, ta färjan

mellan Malmö och Köpenhamn, började jag förstå hur det skulle gå till. Uffe

ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona,

Venedig, Rom. I Rom stannade vi ett tag, sov i parken vid Colosseum, blev

rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningsmulorna längst ner

vid fötterna i sovsäcken. Vi hamnade längst ner i Marseille, sov ute, blev

upplockade av snuten. Alla fick stryk, utom jag, eftersom det stod economiste

i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike? Vi blev satta på ett

tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska

herrarna ska inte lämna vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen.

Efter en timme stannade tåget på en station. Vi hade klämt i oss vinaren,

tyckte det var läge att dra och hoppade av.

Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från

den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta. Ett dygn

sov vi i diket, stod i knallhetta, fick ingen lift. Till slut gick jag ut i vägen, viftade

så en tysk stannade. Jag visade min Leicakamera, sa att han kunde få

den som pant bara vi fick lift därifrån. Det var en hygglig tysk, körde oss

långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen.

Vi kom hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt

liv, men varje gång jag passerar Strömbron dyker hans raspiga röst upp,

påminner om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre.