Stories from another world

 

I denna kantstötta tid, tänkte jag publicera lite gamla texter ur en del av mina böcker. Den första från Paris 1969 då jag skulle göra modefotokarriär.

Första natten i Paris som jag på ett rum som låg på första våningen, vette mot en ganska livlig gata. Mitt i natten vaknade jag av att jag såg rött och grönt som snurrade runt på väggarna i rummet. Jag fick värsta paniken. Hade jag fått något Strindbergsammanbrott? Klev upp och kollade ut genom fönstret. Det stod ett tombolla som snurrade nedanför mitt fönster och det var ljussatt med olikfärgade lampor, som en snurrande kräftskiva. Eftersom jag vaknat gick jag ut i Parisnatten, strövade runt bland alla smågatorna. Det var folk ute överallt. Vilken skillnad mot i Sverige. Jag beställde en kopp kaffe på en bar och kyparen var taskig emot mig för jag snackade dålig franska. Det var nog det mest utmärkande med Paris för mig: Att folk var så förbannat snorkiga. Senare i livet kom jag att bo och resa i Spanien och snacka om skillnad. Parisarna var skitsnorkiga och spanjorerna helt underbart vänliga och välkomnande.

Det tog mig några dagar att hitta ett ställe att bo på, men jag kom att hitta ett litet hotell där jag fick rum tjugofem. Där blev jag någon månad. Jag hade tänkt att jag skulle slå igenom som modefotograf i Paris. Hur jag kunde få en sådan dum idé är idag svår att fatta. För det första plåtade jag inte mode, för det andra snurrade jag bara runt på gatorna, för det tredje tog jag inte kontakt med någon eller några i fotobranschen. Jag körde mitt race, hade det ganska ensamt, men en kväll hände något på Boul Mich.

Till slut fick jag nog av min ensamhet. Det var något fel på mitt sätt att ta kontakt. Jag kollade in de unga fransmännen. Dom vräkte sig över damerna och var väldigt framfusiga. Konstigt nog verkade det fungera.

Klockan var nio, en vardagskväll på Boul Mich, gatan var som vanligt full av människor. Jag satte mig vid ett bord längst ut mot trottoaren. Jag såg henne ganska snabbt. En lång, smal kvinna med typiskt skandinaviskt utseende. Hon skulle bli min, så var det bara.

Hon hade nästan passerat mitt bord då jag tog tag i henne. Hon tittade förvånat på mig.

” Sätt dig ner, får jag bjuda på något”. Hon satte sig. Det var ofattbart. Var det så enkelt. Hon log emot mig med lite spel runt munnen.

” Får jag något att dricka då”? Hon sa det utan att släppa min blick. Jag beställde snabbt två öl.

” Marit, jag heter Marit ” , sa hon och tittade intensivt på mig.

” Är du från Finland”? Hon talade med en finsk dialekt. Hon nickade till svar och började plötsligt gapskratta.

” Jag såg dig på långt håll, förstod att du skulle hitta på något”.

”Såg jag så desperat ut”??

” Nej, men du såg ut att kunna hitta på något”. Hon log. Hon hade ett väldigt fint leende och jag var redan märkligt kär i henne. Ölen kom in och vi började förhöra oss om varandra. Hon var frilansade fotomodell, gick ganska bra för henne. Jag skarvade lite om mina framsteg som fotograf i Paris. Vi gick till mitt hotell och jag var inte ensam längre.

Marit fick mig att leva. När hon var på sina jobb var jag ute på gatorna. Det blev inga bilder. Perioden kanske gav mig två bra bilder. Jag vet inte varför det blev så uselt. Jag har bara en bild som är bra på henne och det tog mig lång tid att hitta den. En dag kom hon hem och ville åka på semester. Efter någon dag reste vi till London. Hon hade en grön Alfa Romeo och körde som en Gudinna. Efter de franska slingervägarna väntade dimman i London. Stan var ett disigt helvete.

” Vet du något bra hotell”? Hon frågade mig som inte varit i London förut.

” Nej, men gör inte du det” sa jag och hon nickade och drog iväg till något som såg ut som ett slott. Det låg i värsta överklassområdet och jag kände att nu började det dra sig mot slutet. Mina pengar, som jag tjänat på Ortvikens pappersbruk, var på upphällningen och det hotell hon kört fram till skulle knäcka mig helt ekonomiskt.

En energisk typ kom ut och skulle bära min väska. Det kändes bara löjligt och jag tänkte mest på hur mycket jag skulle pröjsa i dricks. Rummet var som ett slagskepp i läder och skinn. Marit beställde upp champagne och vi tillbringade kvällen i sängen. Marit somnade, mitt i natten klev jag upp, drog på mig kläderna, la täcket en sista gång över hennes vackra kropp och gick ut ur rummet, ned för trapporna, ut i den dimmiga natten och tog mig till färjeläget där båten skulle gå till Göteborg. Min sista hundring skulle räcka till båten, resten fick lösa sig då jag kom dit. Jag kom att sakna henne. Jag kom att sakna henne mycket. När jag hittade den enda bilden av henne bland mina negg kom jag att minnas hennes värme. Efter en månad i Sverige ringde min mor och berättade att jag fått ett brev. Hon skickade ner det till Stockholm. 

Det var från Marit. Hon skrev att hon saknade mig, mycket. 

Jag svarade aldrig.