Italienska skosnören

 

Natten smeker, den kan smeka det sorgesamma, men den smeker. Den hugger inte. 

I natten tänker jag på lyckan att arbeta. För varje bild jag tar, för varje ord jag skriver, vill jag ta mer, skriva mer. Det är en oändlig ström, en elektrisk impuls som aldrig tar slut. Det är som med kärlek, det är kärlek, det tar aldrig slut om du älskar. Det bara ökar.

Att arbeta är den största lyckan som finns. Att arbeta och inom sig känna att man gör skillnad fördubblar lyckan. Det finns inget slut för denna lycka, mer än döden. Det är därför man jobbar, för att hålla döden stången, göra skillnad.

Natten är varm. Jag har en fläkt som går. Den går hela natten, tillsammans med ljudet av cikadorna. Ett ljud som jag med ålderns rätt hör allt sämre, men jag hör fläktens rogivande surr och jag hör stadens milda symfoni och jag tänker att arbeta, göra skillnad, är allt.

  Jag är född i lejonets tecken, men känner mig mer som en örn. Jag sitter i mitt örnnäste och ser ner över Naxos alla tak. Siestan har precis slutat, på taken pågår vardagslivet. En ung mor klipper sin sons naglar, en kvinna hänger tvätt, en man lagar en cykel. Små mönster av det som bildar ett samhälle.

Jag är en ensam örn som just läser vad en fotograf säger om ensamhet för örnar.

”Ensamheten finns där, den är stor, men det är okej om man inser att det bara är så här det är”.

  Den vackra båten Scopeliti glider in i Iraklias vik. En canadensisk kvinna fråga mig plötsligt om jag känner till de här två skandinaviska männen som bor på ön. En har kommit dit med båt, varpå polarn svarar att till den här ön kommer alla med båt och så skrattar vi. Ett befriande skratt.

Det har varit en vacker morgon, katterna lämnade fotavtryck på bordet under pergolan. Jag har varit med en vän som jag känner sedan mer än trettio år. Han ger mig glädje, han har byggt ett hus till sig själv och jag har fått vara med och göra en pergola.

Scopeliti vänder på en femöring, den ska gå fem i halv men är en kvart tidigare och kommer heller inte att vänta på den som kommer fem i halv, den vänder direkt, drar upp ankaret bak och går ut mot havet igen.

Tre italienskor sitter bredvid mig, en har inga skosnören, tre italienska kvinnor i mogen ålder, som tre tonåringar på äventyr. Jag känner en viss ömhet över att få sitta bredvid dom och tjuvlyssna. Hur kan de veta att jag förstår de flesta språk, garanterat italienska. 

Nere i salongen på båten har kaffemaskinen kommit igång. Jag beställer en kaffe med mjölk och socker. Vinden kommer från norr och jag tänker på hur viktigt det är med lä från vinden på en ö. Bergen ligger som ett radband i dimma, Aliko, Glyfada, Mikri Viglia, ser Anestis hus på Stelida och snart kommer den där dyningen som berättar om att resan är över för den här gången. Jag kollar på italienskorna som rest sig. En har vackra fräknar på benen. Det är hon som inte har några skosnören.