I mellankollins tid

 Melankolins bilder. Jag lever i den ständiga längtan efter min fru. Den ständiga längtan efter att varannan kväll få sitta vid en bar och snacka med alla som dyker upp. Jag lever i den ständiga längtan efter att få träffa nya människor, lyssna på nya människor. Allt detta irl. Inte över en dator eller en skärm.

Jag lever i längtan och mellankoli. Dagen består av ljus. Inget land är så mycket ljus som Grekland. Inget land är så beroende av kaféer som Grekland. Det är också mellankolins land. Baskien är också  ett ytterst mellankoliskt land. Regnet och bergen gör människor allvarliga.

Jag undrar: Vart tog det vägen det här, det här att vi alltid sågs på en bar, ett kafé, bara var där, levde där. Varifrån kommer det här med att ständigt bestämma tiden då vi ska träffas. Jag har alltid levt i tanken på att man finns på en plats och folk kommer, är jag inte där idag, kommer jag i morgon. Ett vardagsrum. Var tog det vägen? Varför har det ersatts av att man skickar prylar på Whats uo osv,, 

Jag skriver om min mamma. Jag ser perioder. Jag ser så tydligt när den viktigaste grejen av alla dog, umgänget, diskussionerna. Det var då Tvn kom, i vår familj runt 1960. Då träffades man plötsligt inte längre. Då kollade man på Hylands hörna. I Spanien och andra länder tog man Tvn till baren där den stod och skrällde i ett hörn. Jag fattade det inte då, fattade inte hur rätt det var. Där fick Tvn den rätta betydelsen, en punkt i ett hörn där den skrällde men där den inte hade någon större betydelse för vi satt alla i alla fall och snackade med varandra.

Jag är melankolisk. Jag ser utvecklingen då de unga inte ens har egna stamställen längre, när de inte går ut och träffas på gatan på kvällarna. På Södermalm i Stockholm hade vi en gång i tiden den perfekta läget, Erstagatan. 

Längst ner det ljuvliga fiket Spuntan där vi såg fram till 1400, sedan en klassisk siesta, innan man vid åtta på kvällen kunde gå ner till Matkultur och fortsätta snackandet över ett glas. Det var höjden av bra liv, det finns inte längre. Jag saknar det, jag saknar den möjligheten, jag saknar det kamratskapet.

Melankolin är en stark känsla, en en känsla av saknad och längtan. Man kan tycka vad man vill men jag saknar människorna, kropparna, dofterna, skratten, blickarna, skönheten hos människor som rör sig i ett trångt rum.