Blå fingrar

 

Jag svänger av E4:an strax före Sundsvall. Fläsian,vid det som förr hette Liz Motell. Jag är på väg till vårt gamla sommarparadis, sommarstugan vid havet, som min far Bertil, hans bror Stig och deras far, smeden Helmer Berg byggde. En träkåk i två våningar med en vacker glasveranda. Huset låg femtio meter från havet och där tillbringade brorsan och jag alla våra somrar från första dagen skolan slutade till den sista innan skolan skulle börja till hösten.

Vi hade egen strand, lekte i skogen, plockade bär och klättrade i träden. Vi hade allt där ute i Fläsian. En vacker tid tills jag blev runt tolv år. Tiden innan mamma blev sjuk på allvar. Varje gång jag passerar Liz Motell så tänker jag på den kända sångerskan, hur jag såg henne släpas hem, dyngrak efter en spelning.Vissa saker sätter sig mer än andra. Liz motell var stort på den tiden, hade till och med en pool där det låg vid det som då kallades Rikstretton.

Jag parkerar bilen och tar den nästan osynliga lilla grusvägen ner till havet. Allt är sig likt nere på stranden. Huset med den vrånga gubben, den lilla träbron över vattendraget, fyren Draghällan i horisonten. Det som skiljer ut sig är alla fula bostadhus man byggt i horisonten och vinandet från E4:an. På vår tid, för sextio år sedan, var det här ett tyst, underbart vackert ställe. Det är fortfarande vackert men det är förstört, det är överbyggt. Jag är ändå rörd, minns hur vi ofta låg på stranden och lyssnade på radioprogrammet Sommar. Jag är här för att ta ett sista farväl av stranden och vår sommarstuga.

Går vidare, en annan stig, som leder till vårt sommarhus. Det hus som inte finns längre, som brann ner en natt då mamma inte orkade ha hand om det längre efter att vår far, min styvfar, Bertil dött i lungcancer, strax efter han fyllt femtio. Året efter jag tagit studenten. Jag var den förste och länge den ende i min arbetarklassbakgrund som kom att studera på universitet. 

Huset finns inte längre. Jag går i den överväxta grönskan och letar minnen. Hittar en säng, lite bräder, det är allt. Ser fundamentet till köksingången. Det är smärtsamt. På köksingången brukade mamma stå och röka och se hur brorsan och jag mekade med våra tält på gräsmattan.

Havet, femtio meter bort, en stenstrand. Det var här vi tillbringade mesta tiden  under våra somrar. Hur många båtar byggde jag? Massor och alla sjönk så fort jag satte dom i vattnet. Jag kom senare att segla men det var inte med min egen båt utan en mer bemedlad kompis som hade segelbåt.

Vi brukade grilla fisk på stenarna, sitta nere hela familjen vid vår eka och se ut över viken och ibland rodde vi ut till Draghällen. En gång höll vi inte på att orka hem eftersom vinden vände och vi fick utlandsvind.

Jag sitter länge på stenarna, mina stenar, mitt paradis. Det börjar regna och jag går den nästan osynliga stigen tillbaka till det osynliga huset. Det luktar blåbär. Jag tar några, blir blå om fingrarna. Det var precis så det var för sextio år sedan. Det luktade blåbär och vi fick blå fingrar.